Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - John Hayward: Henry Green. Översättning av Birgitta Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRY GREEN
seur général” — alla har sedermera gjort sig
bemärkta på litteraturens eller konstens
område — förblev intakt i Oxford, där den
förstärktes av rekryter från andra skolor —
Evelyn Waugh, Peter Quennell, Christopher Sykes,
Patrick Balfour etc. — och betraktades från
slutet av 20-talet och fram till kriget som
Lon-don-”societéns” fashionabla litterära element i
motsats till medelklassintelligentsians
”Biooms-bury”. Något av den forna solidariteten lever
alltjämt kvar (som framgår av Greens senaste
roman, ”Nothing”), och dess medlemmar
förlänar alltjämt den sociala scenen en viss glans
— trots tilltagande korpulens och skallighet.
Greens första bok, ”Blindness”,
publicerades 1926 under hans korta tid i Oxford och
innan han fyllt tjuguett. I själva verket hade
den tillkommit redan i Eton i form av en
dagbok och utgavs med få ändringar som en
skildring av hans skoltid. Trots att sofistikeringens
fernissa är tunn, är boken ett med hänsyn till
författarens ungdom märkligt kraftprov, så
mycket mera som Green i den identifierar sig
med en imaginär skolpojke som mister synen
och som upplever omvärlden med hjälp av
övriga sinnen samt sitt minne. Redan i denna
bok avslöjar Green sitt utomordentligt fina
gehör, skarpare än någon annan nu levande
författares, möjligen med undantag av T. S.
Eliot. Dialogens oändligt fina nyanser (ett
nästan oövervinneligt problem för en översättare)
och det utstuderat kräsna ordvalet skänker
läsaren ett konkret intryck av människor eller
platser. I romanen ”Blindness” träffar man på
sceniska och atmosfäriska målningar — jag
tänker särskilt på skildringarna från hans hem
i Gloucestershire — vilka bebådar vad hans
senare romaner bekräftat, nämligen att han är
en diktare som funnit sitt rätta uttrycksmedel
i prosan. Jag tror mig våga påstå att hans
romaner rymmer mera poetisk känsla än de flesta
dikter som publicerats av hans samtida under
de senaste tjugu åren.
Green lämnade Oxford i förtid för att arbeta
sig upp i familj ef irman. Den litterära frukten
av hans lärlingstid var en andra roman, ”Liv-
ing” (1929), i vilken han utnyttjade sina
erfarenheter vid fabriken för att skriva en
fascinerande historia om sina kamrater i arbetet
och den omgivning han delade med dem. Även
här framträder hans lyhördhet för det talade
ordet — i detta fall färgat av
Midlands-arbe-tarens omusikaliska accent. Med osviklig
skicklighet fångar han tonfallen och förmedlar dem
till läsaren. Med ”Living” inledde Green de
stilexperiment, som har väckt mångas
irritation och som otvivelaktigt verkat hämmande
på hans popularitet. Trots att de kan te sig
kapriciösa och excentriska, är de av stort
intresse för yrkesskribenten, ja för alla som
intresserar sig för den engelska prosastilens
utveckling. Syftet är i varje fall lovvärt, även
om resultaten ibland förfelar sin verkan.
Utelämnandet av artikeln, den nyckfulla
inter-punktionen, den omkastade ordföljden och de
Proust’ska parenteserna är inte ett tomt och
tillgj ort effektsökeri utan tekniska raffinemang
som förtjänar att tas lika mycket på allvar som
sådana nydanares som Joyces, Pounds eller
Dylan Thomas’ långt mera invecklade och
svårbegripliga experiment. Med detta vill jag inte
ha sagt att Green har blivit direkt påverkad av
dessa eller av äldre språkliga fritänkare som
Carlyle och Doughty, trots att han ofta
uttryckt sin beundran för deras destillerade stil.
Jag skulle tvärtom vilja påstå att han vid sina
experiment uteslutande har litat till sitt öra
då det gällt att återge nutida tal. Idén att
utelämna artikeln, vilken han först tillämpade i
”Living”, fick han sålunda genom att lyssna
till sina arbetskamraters korthuggna tal. Dessa
utelämnade nämligen artikeln i sådana
meningar som ”Give me /the/ hammer”, och
”What about /a/ cup of tea”. På samma sätt
har han i ”överklasskonversation” medvetet
återgivit de grammatikaliska och syntaktiska
fel och avvikelser vilka — som redan Swift
maliciöst påpekade — förekommer till och
med i ”de bästa familjer” (särskilt bland
kvinnor) . Dessa dialogexperiment (ty i likhet med
miss Compton-Burnett använder Green
genomgående direkt anföring i sina romaner)
505
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
