Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - C. G. Bjurström: Försök till en överblick. Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSÖK TILL EN ÖVERBLICK
skillnader mellan Puvis de Chavannes och
Carriére, Gustave Moreau och Gauguin eller
Odilon Redon. Det är också frappant att se
vilka lärjungar som utgick från denna skola:
å ena sidan Claudel, Valéry och Gide, å andra
Rouault, Matisse, Bonnard. Symbolismen tycks
endast ha varit ett ögonblick i alla dessa
författares och konstnärers liv, och som Clouard
mycket riktigt anmärker lämnade de bästa
krafterna snart ”skolan” för att söka sig egna
vägar. Det enda gemensamma de hade var
denna rast under några få år i slutet av
1880-talet. Symbolismen framstår som en ovanligt
rik litterär och konstnärlig skola, men snarare
genom sina återverkningar än genom sina egna
prestationer.
Ännu rikare ter sig symbolismen om man
som Clouard inräknar Rimbaud och
Lautréa-mont bland symbolisterna. Men dessa
författare behandlar han med uppenbar misstro,
som givetvis leder till en direkt fientlig
inställning gentemot dem som utropat sig till dessa
diktares efterföljare, nämligen surrealisterna.
När det symbolistiska ”ögonblicket” är förbi
segrar en reaktionär, traditionsbevarande linj e
som företrädes av Maurras, Barres, Péguy. Det
är också på dessa tre namn Clouard låter
tyngdpunkten vila under sin fortsatta framställning
av litteraturens historia fram till 1914. Loti och
France hörs knappast genom deras kraftiga
fanfarer. En enquéte om Barres, Loti och
France häromåret visade att de flesta författare
i dag förvisar deras verk till barnkammaren
eller skräphyllan. Det är en övergående
orättvisa får vi hoppas, men säkerligen kommer de
aldrig att återvinna den ställning de en gång
intagit och som Clouard alltjämt tillerkänner
dem. Maurras t. ex. är alltför sammanbunden
med mellankrigstidens och ockupationens
reaktionära politik för att ha blivit bortglömd av
sina trogna men hans inflytande såväl på de
politiska idéernas plan som på det litterära
torde dock i dag vara minimalt.
Péguy intar en särställning. Hans egenskap
av ivrigt troende katolik och nationalhjälte
(han stupade i Marne-slaget 1914) gör att hans
verk omfattas med nästan religiös vördnad av
katolska och nationalistiska kretsar. Han är ett
exempel snarare än en alltjämt levande
författare, och hans största insats synes mig
också vara hans politiska och kulturella verk.
Han har emellertid utövat ett obestridligt
inflytande på flera av mellankrigstidens
författare och kanske är han den första i den
långa rad betydande katolska diktare
Frankrike haft förmånen att äga efter 1900. Vid den
störste av dem, Claudel, uppehåller sig Clouard
även länge.
Från och med den ”modernistiska
offensiven” som Clouard kallar det, förlorar han i
viss mån kontrollen över sitt material, även om
diktare som Apollinaire, Jacob och Reverdy
delvis tillvinner sig hans sympati. Han har då
större förståelse för Verlaine-ättlingen
Jam-mes eller Laforgue-efterföljaren Toulet, vilken
enligt honom lär ha utövat ett lika stort
inflytande som Valéry. Skall vi säga att det är en
lätt överdrift?
Första delen av Clouards litteraturhistoria
började med ett kraftigt diktar-ackord:
Ver-laine, Villiers de l’Isle Adam, Mallarmé,
La-forgue, Rimbaud och Lautréamont. Den andra
börjar också med en liknande porträttsvit.
Typiskt nog är det denna gång prosaförfattare:
Valéry (hans dikter utgör ju blott en bråkdel
av hans verk och förskriver sig nästan alla från
tiden före eller omedelbart efter världskriget)
Gide, Proust, Colette och Larbaud (samma
anmärkning gäller om honom som om Valéry).
I denna del saknas poesin nästan helt. Den
upptar endast ett femtital sidor under rubriken
”Drame de la poésie”. Eftersom Clouard
bestämt tar avstånd från allt vad surrealism
heter, är det helt naturligt att han vemodigt
konstaterar att det praktiskt taget inte funnits
någon poesi under mellankrigstiden. Den
sprid-des ut över andra områden: teatern, romanen,
essayen ...
Romanförfattarna har vållat Clouard en del
besvär. Han stannar några sidor vid Bernanos,
Romains, Martin du Gard, Montherlant,
Jou-handeau, Malraux, Giono och Ramuz, men det
511
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
