Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - C. G. Bjurström: Försök till en överblick. Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. BJURSTRÖM
GAÉTAN PICON
största utrymmet ägnar han åt Duhamel och
Mauriac. Den senares storhet tvingas han att
erkänna, trots en viss motvilja mot hans
”godtyckliga envishet” att betrakta livets mörka
sidor. Han kritiserar också med överdriven
stränghet Mauriacs i hans tycke summariska
psykologi och bristfälliga komposition, det
verkar nästan som om han med en viss
skadeglädje passade på att understryka Mauriacs
svaga sidor för att hämnas på den aktning han
är tvungen att omge honom med. Clouard
finner sig betydligt bättre till rätta med Duhamel
vars mänsklighet och solida konstruktioner han
omger med beundrande utropstecken. Vad
Maurois beträffar, har han förvisats till
kapitlet ”L’innombrable roman” under rubriken
”Dans toutes les formules”, ett hårt omdöme
som har vissa möjligheter att stå sig.
Clouard har undvikit att fälla några
omdömen, men den sympati med vilken han talar om
författare som Jammes, Maurras, Barres, Péguy
och Duhamel vittnar dock tydligt om vilken
riktning han bekänner sig till: den
traditions-bevarande och en aning idylliska. Är denna
inställning så aktuell för oss i dag? Och vilka
linjer är det egentligen som fortsättes i den
nuvarande franska litteraturen? Det är denna
fråga Gaétan Picon försökt besvara i sin
”Panorama de la nouvelle littérature frangaise”
(Gallimard).
Picon förklarar i sitt förord att han
ingalunda avser att skänka läsaren en allsidig och
opartisk bild av den nuvarande franska
litteraturen. Hans avsikt är tvärtom att öppet ta
ställning och i vår tids litteratur söka urskilja det
tidstypiska. Han förnekar inte att det finns en
möjlighet för att det vid sidan om de böcker han
nämner kan finnas litterärt högtstående verk,
vad han vill framhäva är de tendenser som han
anser dominerande. Clouard avslutar sin
litteraturhistoria 1940 med några ytterst negativa
rader om Sartre. Picon vill ge oss en
vägledning i litteraturen efter kriget. De behandlar
sålunda inte samma period, men eftersom Picon
anser sig nödsakad att i den gångna
litteraturen efterforska vad som legat till grund för
den nuvarande kan en jämförelse i alla fall
anställas.
Picon nämner först tre ”klassiker” som han
anser äga en stor betydelse som exempel men
som han inte anser äga något större direkt
inflytande på vår tid: Valéry, Claudel och Gjde,
dvs. intelligensen, individen och Gud. Det är
intressant att konstatera att de alla tre hämtar
sitt ursprung i symbolismen. Men han begår
en grov överdrift när han utan vidare
förpassar dessa klassiker till litteraturens museum.
Gides ”acte gratuit” spelar t. ex. alltjämt en
viktig roll, synes det mig.
Lika obarmhärtigt drar Picon ett streck över
mellankrigsromanen: Mauriac, Duhamel,
Ro-mains, Martin du Gard fortsätter enligt honom
endast traditionerna från 1800-talets
naturalism. Han betecknar dessa romaner som
”slutna” skådespel som författaren iscensätter
utan att själv deltaga i dem, och jämför t. ex.
Jacques Thibault med Mathieu Delarue. Den
förre är en individ med bestämda
karaktärsdrag, bestämd social miljö, innesluten i dessa
sina gränser. Sartre’s gestalt är däremot en
512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
