Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - C. G. Bjurström: Försök till en överblick. Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSÖK TILL EN ÖVERBLICK
”attityd”, ett ställningstagande inför världen,
en människa ”öppen för allt som är”.
Samma utveckling från en ”sluten” till en
”öppen” stil anser han sig urskilja i
övergången från den i sin språkliga fulländning
inneslutna dikten efter symbolistiskt mönster
under tiden 1890—1910 till den mot den
moderna världen öppnade dikten som uppträder
från och med Apollinaire, Reverdy och Jacob
och där bilden ersätter versens musikaliska
utmejsling. Den moderna dikten lämnar på
vägen den tidsbetonade 20-talismen, Giraudoux,
Cocteau och Cendrars för att via surrealismen
utvecklas mot den poesi som nu är
förhärskande.
Surrealismen, i vilken Clouard endast såg
ett negativt fenomen, betecknas av Picon
tvärtom som en positiv riktning, alltför positiv
t. o. m. Dess bearbetning av språket ligger till
grund för hela den nuvarande diktningen, och
från den har vi även ärvt den anklagande
attityden gentemot världen och livet. ”Litteraturen
om ångesten, om den existentiella oron är en
fortsättning på det surrealistiska upproret”,
anser Picon. ”Och man kan säga att från
Bre-ton till Sartre förblir vår tids litteratur trogen
en sorts metafysisk kritik.” Surrealismen är
emellertid en entusiasm, medan
existentialismen är ångest. Surrealismen är romantikens
yttersta ändpunkt medan existentialismen är
realism.
De verkliga banbrytarna är enligt Picon
Bernanos, Malraux, Montherlant, Aragon,
Giono och Saint-Exupéry, vilka bildar vad han
kallar ”den etiska generationen”. Alla strävar
de nämligen efter handling. Bernanos söker
heligheten (medan Mauriac utforskar synden),
Giono strävar efter förening med världsalltet.
Aragons handlingstörst leder honom från
surrealismen till kommunismen, Montherlant
draperar sig i heroismen. Dessa båda kritiseras
emellertid starkt av Picon som förebrår dem
deras brist på egentlig lidelse för den sak de
omfattar. Aragon försöker genom ett ivrigt
förfäktande av sina åsikter inbilla sig själv och andra
att han verkligen äger denna lidelse. Först kriget
ANDRÉ MALRAUX
har givit honom tillfälle att utvecklas till det
Picon anser att han innerst inne är: en stor
traditionell fransk författare. Vilket öde för en
kommunist och f. d. surrealist! Montherlant
saknar mod att fullfölja sin heroiska attityd,
hos honom finner vi ”en nedslående elekticism”
som ständigt med ett självbelåtet leende vårdar
sin ”alternance” dvs. växlingen mellan de
kristna och den profana linjen. Man minns
härvidlag den obarmhärtiga analys Simone de
Beauvoir underkastade Montherlants
kvinnohat i ”Le deuxiéme sexe”. De renaste exemplen
erbjudes oss av Saint-Exupéry och Malraux,
den ene lugn, självklar i pliktuppfyllelse och
broderskap liksom i självrannsakan, den andre
söndersliten, förtvivlad, strävande efter att
genom handlingen överbrygga avgrunden i en
värld utan gud, där människan står inför
förintelsen och det absurda. Från honom går
linjen vidare till Sartre och Camus.
En annan linje kommer från de
obarmhärtiga iakttagarna Céline, det absurdas
förfat
3 BLM 1950 VII
513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
