Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - C. G. Bjurström: Försök till en överblick. Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. BJURSTRÖM
tare; Drieu la Rochelle, ovisshetens;
Jouhan-deau, den salighetslängtande dj ävulsmystikern;
Julien Green som genom ångest och fantastiska
visioner söker sig mot metafysiken.
Över den moderna franska romanen sätter
Picon också följande rubrik som har stora
chanser att bli ett slagord: ”den metafysiska
naturalismen”. I ett par utmärkta kapitel om
Sartre och Camus visar Picon emellertid att
ingendera av dem hunnit fram till ett positivt
resultat. I Sartres typiskt slutna värld får den
av honom prisade friheten ingen verklighet,
den saknar innehåll. Här saknas den lidelse
som skulle kunna bryta upp fängelseportarna.
Camus här i ”Pesten” visserligen övervunnit
den lamslående känslan inför det absurda men
hittills har han bara uppnått en negativ moral:
förståelsen, icke-våldet, non-interventionen. Hos
Queneau som Picon räknar till samma riktning
möter han visserligen samma förtvivlan men
också en humor som innebär en viss
gemenskap med världen och en sorts ömhet för
människorna och som alltså äger mera positiva
egenskaper.
Andra författare söker ”övervinna världen”:
Cayrol, Blanchot, Pauwels och främst, enligt
Picon: Jean Genet, Noel Devaulx och Julien
Gracq.
Dikten går i samma riktning, från lyrism till
realism eller mytologi. ”Det gäller nu inte
längre att införliva verkligheten med dikten
utan att införliva dikten med verkligheten”,
säger Picon. Utvecklingen går från det
subjektiva till det objektiva och mot lättfattligare
uttryckssätt. Bland de främsta räknar Picon
upp Supervielle, Reverdy, Saint John Perse,
Jouve, Aragon, Eluard och Breton, men som
de mest typiska för vår tid nämner han
Michaux, Prévert, Ponge och Char.
Samma tendens mot metafysiken i de främsta
eller mest aktiva filosofiska systemen:
marxismen, existentialismen och den kristna
person-nalismen. I essayistiken är kommunister och
kristna ensamma om att föreslå en lösning.
Majoriteten representerar ”mannen som
sön-derslites mellan motsägelserna och som sträcker
sig mot det okända” och tillbakavisar liksom
Etiemble i sina ”Six essais sur Trois
Tyran-nies” både fascism, marxism och katolicism.
Picon utpekar såsom gemensamt för alla de
verk han har behandlat att de deltar i ”ett visst
litteraturens kristillstånd”. I och med
romantiken, menar han, har ordet litteratur börjat
skifta innebörd. Det romantiken infört anser han
inte vara en önskan att uttrycka en verklighet
främmande för språkets utrycksmedel utan ett
visst förakt, en viss otålighet inför språket. För
de moderna författarna gäller det inte att intaga
en plats i litteraturhistorien utan att frigöra
sig från litteraturen. Baudelaire, Lautréamont,
Rimbaud, Mallarmé för att inte tala om
surrealisterna strävar efter att erövra
”övernaturlig makt”. Naturalisterna intar en motsatt
ställning men vägrar likafullt att vara litteratur.
Enligt Picon kan litteraturen inte överleva om
den inte söker sig tillbaka till språket.
Picons framställning av det litterära läget
är givetvis ensidig och man kan ibland tycka
att han ger en överdriven betydelse åt en del
författare som t. ex. Prévert som knappast
lämnat oss någon större dikt med undantag för
den utmärkta ”Diner de tetes”. I stort sett är
hans framställning dock övertygande, och
kanske har vi här ett av de mest vägande
inläggen i debatten kring litteraturens kris. Picon
söker emellertid endast efter rent litterära
orsaker till denna. Har då det politiska, sociala
och ekonomiska skeendet inte något inflytande?
Den oro som utmärker litteraturen av i dag
är säkerligen inte oberoende av den ovisshet
som präglar vår tid: på det sociala och det
ekonomiska området vacklar vi mellan två
motstridiga system; det politiska och
diplomatiska livet utmärkes av en ovisshet och en
oförmåga att ens inom en kort tidsrymd förutse de
kommande händelserna, som måste återverka
på alla områden. Det säges ofta att vi befinner
oss i en brytningstid och en apokalyptisk
stämning gör sig sedan krigsslutet alltmera
kännbar, världen följer med ångest det
ansvarslösa utforskandet av atombombens
förstörelsemöjligheter. Det är väl också allt detta som
lit
514
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
