Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bertil Bodén: ”The Body”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL BODÉN
”THE BODY”
I den engelske berättaren William Sansoms
”The Body” (missvisande svensk titel:
”Svartsjuka”) är det ansträngt experimentella, de
lite för påtagliga Kafkavariationerna från
novellsamlingen ”Tre”, ett passerat stadium.
Denna roman uppvisar ett samordnande av
konstruktion och fiktion, av medvetenhet och
spontaneitet, av spekulation och fantasi som
inte bara representerar ett fullvärdigt
mogen-hetsbevis för Sansoms produktion, utan också
bör kunna vara ett föredömligt exempel för
den samtida, starkt splittrade epiken.
Tekniken, vartill man kan räkna
användandet av symboler och associationer, de
psykologiska och dramatiska uppladdningarna,
stilkonsten etc. används här inte längre i
ytdekorativa syften (som fallet är hos de flesta
kolleger), utan är organiskt insmält i, och
underordnad själva berättarprocessen. Den
stilistiskt ganska fascinerade föreningen av exakt
detalj realism och djärvt symbolspråk i ”The
Body”, motsvaras innehållsmässigt av en
virtuos närstudie av ett högst vardagligt
svart-sj ukedrama som camouflerar, eller rättare sagt
i sig inbegriper, en minst lika virtuos studie
av ett dj uppsykologiskt drama. Att den
skenbara vardagligheten i konfliktmotivet i
Sansoms roman av den svenska kritiken råkat bli
tagen på blodigt allvar är en föga rättvis
förenkling av en i själva verket långt mera
komplicerad och vägande problemställning, en
förenkling som helt får stå för sagda kritiks egen
räkning, samtidigt som detta faktum
naturligtvis väl åskådliggör författarens förmåga att
maskera sitt ”underjordiska ärende”, att göra
mångtydig dikt av angeläget ärende.
Bakgrunden till den s. a. s. öppna
svartsjukekonflikten är j u motsättningarna mellan tvenne
tidsepoker: den victorianska andan contra den
moderna rationalismen, de inneboende
konse
kvenserna därav åskådliggöres övertygande i
den ”slutna” skildringen av konflikten mellan
det freudska överjaget och det-et, eller om man
så hellre vill, mellan dressyr (fostran) och
instinkt, mellan böra och vilja, mellan
medvetet och omedvetet.
Huvudpersonen mr Bishop, den borgerliga
svartsjukesjukans klassiskt löjlige representant
är en gengångare från en förgången tid:
ten-nisracketen kallar han bollträ, fjärilshåven kan
sägas bilda hans emblem. Fadersinkarnationen
och den starka modersbundenheten är inte bara
garanter för ett envist fastklamrande vid det
förflutna, utan också vid barndomssituationen.
B. bor signifikativt i ett krenelerat
80-talskråk-slott, inpyrt av den victorianska prydheten med
tillhörande stark ambivalens till sexualiteten.
Dessa samlade faktorer har skapat honom: en
man av typen som på gatan artigt hälsar på
sin granne, men mördar honom i sömnen eller
klipper sönder pappersdockor av hans bild.
Någon nämnvärd sexuell vitalitet tycks B.
inte kunna åstadkomma ens i sitt äktenskap;
ofullkomligheterna i samlivet med hustrun
Madge, skildrad som en kombination av antik
prästinna och moderlig tvåldocka, döljs under
ett infantilt jollerspråk, en påminnelse om att
moder-sonrelationen går igen även här,
samtidigt som det blir en förklaring till B:s
fallenhet för obscena fantasier.
Mekanikern mr Diver, ungkarlen som bor
i en källare (!), är B:s närmaste granne och
blivande rival. Lika påtagligt som hos en
com-media d’ell arte-aktör speglar D:s yttre hans
inre: det rödbrusiga mustaschprydda ansiktet
med dess små stickande grisögon och de tj ocka
läpparna; till yttermera visso de väldiga
köttröda händerna med deras närgångna
förtrolighet, deras smak för practical jokes och
fattandet av bukiga ölsejdlar — ingen kan förmena
524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
