Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bertil Bodén: ”The Body”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”THE BODY”
B. att han med omedveten direkthet associerar
till sinnlighet och animalisk vitalitet, drag så
främmande för honom själv att han måste
komma att på en gång hata och älska dem,
rädas och längta efter dem, och detta
naturligtvis bara i ökad grad när de hotar hans
egen förpuppade frid, hans lilla
tomteboäkten-skapslycka som representerar den trygga
modersfamn han aldrig vuxit ifrån. De bägge
grannhusen är symboliskt förbundna
sinsemellan, men B. är ändå isolerad i sitt torn
(vic-torianismens hycklande avståndstagande till
allt kroppsligt, eftersom med denna inställning
det kroppsliga är symbolen för det sexuella).
Så här drömmer B. när han börjar bli
medveten om vad han gått förlustig, men drömmen
är orealiserbar: ”Mer och mer tänkte jag mig
de två husen som en enhet, skilda åt av en
gång men ändå förenade — min romantiska
drömvilla i mörkrött tegel och nummer
fyrtioåttas enklare, fyrkantiga byggnad (D :s bostad)
med den regnpiskade flaggstången (!) och de
blinda, svarta fönstren.” ... ”Det var bara
Diver som hade en hel lägenhet (min kurs,
anknyter direkt till titeln, ’The Body’), men
detta kom sig av att hans del utgjordes av
källarvåningen (Kafka och Freud skakar
hand!), de fuktiga köksutrymmena i den forna
herrskapsvillan (en historisk aspekt på det
’be-friade det-et’, väsentlig också för
konfliktmotivet i ’The Body’) och knappt värda att delas
upp i rum.” En klar lovsång till ”The Body”
återfinns på romanens sista sidor; det är när
D. tillfälligt övervunnit B. (i dennes
medvetande) . Inför mötet med stadens sopåkare
känner B. en kort stund av befrielse; de blir (som
hos Giraudoux i ”Tokiga grevinnan”)
plötsligt representanter för de progressiva
krafterna i samhället: ”Jag såg i dem helt enkelt
stadens verkliga härskare, de fria
aristokraterna — starka, orädda, befriade från all last
och fåfänga: hade man väl blivit sophämtare
föll alla fjättrar, det behövdes inget mer
hyckleri. Lyckliga män, som genomströvade gatorna
med sina fria lemmar.”
Den mästerliga öppningsscenen, som med en
för Sansom karakteristisk fastbrännande
närbild (i sin överrealism av klart symbolisk
natur och därmed också av nyckelkaraktär)
blottlägger samtidigt som den döljer, ger en
motiviskt klarläggande dubbelaspekt på B. De
infantila och perverterade dragen hos den
nästan vetenskapligt metodiska flugplågaren
(föreningen sadism-pedanteri är inte ovanlig)
är — på episodens inre plan — lika
signifikativa för den äkte mannen som låter en drömd
coitus eller en coitusdröm i samband med
onani (”halvt framåtböjd och på spänn, med
handen fortfarande på det utdragna
kolvhandtaget”) ackompanjera smygtittandet på den
nakna hustrun. Att denna tydning av
händelseförloppet bakom ”flugleken” inte är någon
in-tolkning, står klart vid en analys av själva
skildringen. Just i ögonblicket scenen härovan
beskriver, råkar B. få syn på D.,
virilitets-symbolen i romanen. Han iakttar med
förtrytelse dennes rödbrusiga, på hans egen nakna
hustru stirrande ansikte, och detta, märk väl,
på en meters avstånd, utan att D. kan se honom
själv. Både det ordinära ”spegelhållet” och
överrealismen i förening med intensiteten i
skildringen ger ett starkt intryck av att det är
sitt eget, av sexualfantasier kring hustruns
nakna kropp, upptända ansikte han möter, eller
blir plötsligt medveten om.
Även om det inte precis utsägs i romanen
att B. är impotent, blir det alldeles tydligt att
han känner sig så gentemot D., på
symbolplanet representant för den tidigare slumrande
eller tillbakaträngda drift inom honom själv
som nu aktualiserats. B:s starka aggression
(svartsjuka kan ju betraktas som en form av
hämmad aggression) gentemot D. (utom eller
inom honom själv) förklaras delvis härav, men
får dessutom ses som ett svar på de
skuldkänslor B. hyser för sina obscena fantasier kring
sin hustru-moders tabubelagda kropp. Dessa
skuldkänslor projicieras mot D., kroppen som
B. inte vill kännas vid, källarvåningen som
han ändå söker förbindelse med. De i romanen
ofta återkommande, av stark aggression
gentemot D. präglade, inre monologerna, får
där
525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
