Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bertil Bodén: ”The Body”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”THE BODY”
male? Ja, hur skulle man kunna veta något i
all denna förvirring ...?”
När B. ser sin egen hustru i armarna på
grannen D. (f. ö. till väsentlig del hans eget
verk) får en naturkraft tolka hans eget
sinnestillstånd, men detta kommer också att gälla för
grannen-älskarens anade virilitet (hans egen
drömda) : ”men jag kände att den väldiga,
uppdämda (sic!) floden i vilket ögonblick som
helst skulle bryta igenom”.
Men Sansom är inte, som man skulle kunna
tro, någon ortodox freudian. Det är inte apriori
sexualneurosen som är ångestens orsak, utan
också tvärtom. Liksom en modern riktning
inom psykoanalysen vill Sansom se
sexualkom-plexets upphov främst i sociala faktorer:
bristande trygghet, dåliga sociala relationer. Den
senare faktorn belyses inte minst av den
”historiska aspekten”. Men varken det förflutna eller
barndomsminnena erbjuder längre något skydd.
B. blir medveten om att han ”kommit utanför”
och ”saknar mål”. Han har i veckor varit
ensam med sina tankar — ”och alltså ensam i
ordets fullaste betydelse”. Också
barnatrygghe-ten hos M. har berövats honom: ”Rycktes hon
bort eller rycktes jag bort genom henne?” (När
D. erövrar M. är det ju i själva verket också
B. han erövrar. Och därmed jungfruligheten,
skyddet mot mörka drifter.) ”Ängelns
sammanbrott. Hon som jag hade satt all min lit
till gick sin väg. Hon som jag tillskrivit alla
goda egenskaper (Mig själv) var när allt kom
omkring lik alla andra (Också mig själv?).”
Med denna plötsliga visshet återstår bara att
dricka, det fullständiga rusets blindhet, den
nya puppan. Men vad som stänger också denna
förtvivlade utväg är att han av en bordsgranne
komplimenteras för sin rusglättighet (ungefär
som en enbent för sitt träben). Då blir det
dövande ruset i stället aktiverande, melankolin
vänds utåt, den uppdämda aggressionen bryter
frigjord fram. Springande beger han sig hem,
en amoklöpare mot sitt eget förnuft, men också
mot sina drifter.
Med brinnande inre når B. sin bostad som
är symboliskt mörk och övergiven, medan D:s
våning är upplyst — men tom. B. skyndar ur
rum i rum i den underjordiska källaren, men
tycker sig bara ana undanflygande gestalter:
”och i detta tomma intet, där varje mål hade
berövats mig, tror jag att jag snyftade — och
känslan att ha förlorat något kom uppvällande
igen. Jag ryckte upp den sista dörren, dörren
med ljuset. Det var inget skafferi (!) utan det
rum där pannan som värmde upp vatten för
hela huset stod, rostig men het. Det var det sista
rummet. Någonting som låg djupare in än allt
annat, någon sista sträng av förnuft måste ha
brustit i mitt huvud — jag kan bara minnas
att jag sträckte fram handen och drog till mig
den långskaftade järnstången som satt
instucken i luckan framtill (!).”
En vansinnig, gäll musik ljuder tätt intill B :s
trumhinna. Det är som i en ond dröm.
Plötsligt står han invid akvariet med ”det nervösa
glittret från simmande fiskar”, och stöter i
nästa ögonblick med all kraft den glödande
järnstången ned i vattnet.
Vad som följer härpå är en virtuos och djärvt
expressiv skildring, med inkluderad
orsaks-analys, av den psykiska explosion som i
romanens tidigare skede omsorgsfullt förberetts. När
ljuset åter tänds på, tror sig den förvirrade B.
förflyttad till barnkammarvärlden. Han
igenkänner M. som emellertid liknar en
sjuksköterska. Milt som om hon riktade sig till en
konvalescent, berättar hon för honom att D. är
död. Han har just omkommit genom en
bilolycka.
B. har ju också mycket riktigt just dödat D.
i sig själv. Vad avser författaren har skett?
Det är egentligen av underordnad betydelse.
Självkastration stämmer med epilogens
innehåll. B. är där åter sluten i modersfamnen. M.
tar hand om honom som det lilla barn han nu
i ännu högre grad påminner om.
Själv känner B. endast tomhet, endast
tomhet väntar honom: ”j ag satt där i det skumma
elektriska ljuset. En sjuk man ur vilken
sjukdomen drivits ut”.
527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
