Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Åke Janzon: Gertrude Stein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERTRUDE STEIN
är (åtminstone ur kronologisk synpunkt)
ka-leidoskopisk. Den berättar om tiden i Paris
1903—1932 skenbart med händelserna i
tidsföljd men med rik interfoliering av
framtids-glimtar och tillbakablickar. Berättelsen är
naturligtvis raffinerad på ett alldeles osökt sätt:
väsentliga saker kan avhandlas på några rader,
underbara likgiltigheter kan ägnas sidor.
Till den kunskap Gertrude Stein förde med
sig från Amerika hörde medvetandet om att
det fanns konst i Paris. Hennes bror fick detta
medvetande förstärkt när han i Florens fick
höra talas om att det fanns en målare som hette
Cézanne och att hans tavlor fanns att köpa hos
Vollard. Syskonen köpte en Cézanne — det var
alltså på den goda tid då man inte behövde
vara ett museum eller en nationalinsamling för
att köpa en Cézanne. ”Det var ett viktigt köp
för när Gertrude Stein såg och såg på den
tavlan skrev hon Three Lives”, upplyser
självbiografin men ger oss tyvärr inte något
närmare besked om arten av den inspiration som
emanerade från det cézanneska
kvinnoporträttet. Tyvärr ger självbiografin inte heller några
närmare upplysningar om konceptionen av
”Three Lives” annat än att den då och då
skrevs, korrekturlästes och trycktes. Det måste
man allvarsamt beklaga ty ”Three Lives” är
Gertrude Steins första — och kanske i mångas
mening enda — stora mästerverk. Det är
tämligen omöjligt att avgöra om de tre
kvinnoskildringarna i detta hennes genombrottsverk
från 1907 kan sägas ha något gemensamt med
Cézannes sätt att måla porträtt, men man kan
möjligen förstå de entusiastiska kritiker som
senare j ämställt Gertrude Steins sätt att skriva
prosa med Bachs sätt att skriva musik. Det
mest imponerande i ”Three Lives” är
berättelsen om mulattflickan Melanctha och det mest
imponerande i ”Melanctha” är kanske det
långa rytmiska introduktionspartiets syntetiska
porträtt av hennes dj upa psykologiska dilemma
— några rader kan man kanske drista sig att
meddela i enkel hemmagjord översättning:
Melanctha Herbert hade inte gjort sitt liv lika
enkelt som Rose Johnson. Melanctha hade inte lätt
att få det hon önskade och det hon hade att stämma
överens.
Melanctha Herbert förlorade alltid vad hon hade
medan hon önskade sig allting hon såg. Melanctha
blev alltid övergiven när hon inte övergav andra.
Melanctha Herbert älskade alltid för våldsamt och
mycket för ofta. Hon var alltid full av hemligheter och
subtila rörelser och förnekelser och vaga misstroenden
och komplicerade besvikelser. Sedan kom Melanctha
att bli häftig och upprörd och utan fäste i någon
övertygelse, och så kom hon att lida och bli stark under
trycket av sin känsla.
Melanctha Herbert sökte alltid efter lugn och vila,
och kunde aldrig finna annat än nya sätt att råka i
bekymmer.
”Melanctha” är kan man säga ett ovanligt
övertygande försök att ge en realistisk novell med
ett psykologiskt porträtt av en komplicerad
negerflicka en enhetlig naiv melodi med nästan
symbolistisk verkan. Gertrude Stein har väl
aldrig senare lyckats förverkliga så många
intentioner på en gång. Redan i sitt andra stora
försök ”The Making of Americans” — som
kan berömma sig av att vara nästan lika lång
som världslitteraturens tjockaste roman
”Clarissa Harlowe” — har hon gått för långt i
utnyttjandet av den repetitiva stilen från
”Melanctha” och av melodin återstår endast en
ändlös monotoni av meningar som har
tendensen att bli allt kolossalare.
Under den mångåriga sysselsättningen med
”The Making of Americans” blommar
sällskapslivet på Rue de Fleurus 27. Lejonen
cirkulerar. Det första var kanske Matisse, på den
tiden en fattig karl som bodde trångt med
hustru och dotter. Han dolde verkningsfullt sin
lycka när Gertrude Stein köpte hans bekanta
”La femme au chapeau” på den första
höstsalongen. Så särskilt intimt blev dock aldrig
umgänget med familjen Matisse ■—- Miss Steins
legendariska kokerska gillade inte heller riktigt
Monsieur Matisse, vilket hon med infam
behärskning röj de endast genom att vägra servera
honom omelett när han kom på middag, han
fick nöj a sig med stekta ägg. Desto livligare och
långvarigare blev umgänget med Picasso och
hans olika fruar. Picasso målade sitt berömda
porträtt av Gertrude Stein — hon sitter i den
4 BLM 1950 VII
529
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
