Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Åke Janzon: Gertrude Stein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKE JANZON
röda soffan med minen och auktoriteten hos
en dyster sierska och en förhärdad
rövarhövding, men händerna är Rafaels. Man vill inte
gärna tvivla på att det är ett genis porträtt av
ett geni. Får man tro Gertrude Stein så var
världen av i går endast full av tre verkliga
genier: Picasso, Alfred Whitehead och
Gertrude Stein. Bernard Fay sade en gång på
20-talet till Gertrude Stein att de tre människor av
första rangens betydelse som han hade råkat
i sitt liv var Picasso, Stein och André Gide.
Den utvalda frågade ”mycket enkelt”: ”det har
ni rätt i, men varför tar ni med Gide?”
Geni-immatrikulationen var tydligen ingen oviktig
sak vid Rue de Fleurus, men en strängt
bevakad. Till dem som under tidens lopp
accepterades, i vissa fall omhuldades med kärlek och
tillerkändes egenskaper som charm,
spiritualitet och egenhet hörde Pascin, Picabia,
Apol-linaire och Juan Gris, och längre fram
Heming-way och Sherwood Anderson. Hemingway
tycks visserligen Gertrude Stein huvudsakligen
ha uppfattat som en skäligen enkel karriärist
med stor talang, men hon kunde aldrig
upphöra att säga: ”jag är lite svag för
Hemingway”. Hon blev aldrig lika svag för Bracque
som hon tydligen — kanske inspirerad av
rivaliteten mellan denne och hennes vän Picasso
— undervärderade. På 20-talet dyker
naturligtvis nya herrar upp i rätt grov sortering: Ezra
Pound, T. S. Eliot och — Louis Bromfield.
Miss Stein kan inte riktigt dölja att den
sistnämnde nog föreföll henne mest lämpad för
umgänge. Pound gjorde ett något
byskollärar-mässigt intryck på henne — ett mindre banalt
öde hade han väl varit värd — och Mr Eliot
med sitt paraply var givetvis en smula
högtidlig _
Att Gertrude Stein var ett slags geni när det
gällde konsten att umgås framgår inte minst
av vad hon har att berätta om sitt umgänge
med andra människor än konstnärer och
författare — alltså människor som hon framför
allt träffade när hon tillsammans med Miss
Toklas gjorde vägarna osäkra i Frankrike som
ombud för den amerikanska hjälpfonden under
det första världskriget. Hon tycks ha funnit
sig väl till rätta både bland soldater och
generaler — hon fann till och med den senare
kategorin ganska intressant. Hennes geni tycks i
stor utsträckning ha bestått i förmågan att sätta
sig in i andra människors belägenhet, en
beundransvärd förmåga i hennes fall kanske,
eftersom hennes egen belägenhet var tämligen
unik. Hon var amerikansk författare och levde
sitt liv i Paris, hon tycks ha varit ekonomiskt
oberoende utan att vara särskilt förmögen, hon
skrev i decennier böcker som ingen eller nästan
ingen läste och nästan ingen tryckte — och
blev någonting tryckt och läst skrattade alla
hj ärtligt, utom några få som var hennes vänner
eller själva hade blivit utskrattade. Och
samtidigt var hon övertygad om att hon var ett
diktargeni, att hon var den enda kvinnan i sin
epok som hade åstadkommit något ”verkligt
litterärt tänkande” som hon sj älv uttryckte det.
Att hon ändå stod ut så länge — hon dog 1946
— med av allt att döma väl bevarade nerver
tyder på en anmärkningsvärd styrka, en viss
humor, en nästan hårresande sundhet mitt i
allt det som människorna kalla för galenskap.
Det verk som framför allt väckte skrattarnas
attraktion var ”Tender Buttons”, som alltjämt
snart fyrtio år efter sin tillkomst framstår som
non plus ultra i fråga om modernism. Den
repetitiva stil och den melodiöst sömnvaggande
prosa med inslag av läseboksliknande naivism
som hon använt i ”Three Lives” och ”The
Making of Americans” och som ännu i
modifierad form kan spåras i självbiografin har hon
i ”Tender Buttons” alldeles övergivit för en
extrem korthuggen expressionistisk stil. Den
utspekulerade syntaktiska variationstekniken
med sina hänsynslösa uppradanden av
participer, som gör prosadiktsporträttet av Picasso
till en olidlig ormgrop av meningar, ett slags
”spiralistisk” motsvarighet till bildkonstens
kubism, är i ”Tender Buttons” helt försvunnen.
Om Gertrude Stein i sin produktion omkring
1910 sökt nå en rent litterär verkan med rent
syntaktiska medel, med meningsbyggande som
arkitektur för arkitekturens egen skull, övergår
530
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
