Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
läsaren anar, att det aldrig kommer att
uppfyllas.
Sådan kommendörskan är skildrad är det
svårt att inte sätta henne i samband med
liknande figurer hos Olle Hedberg, och åtskilliga
av de inströdda reflexionerna leder också
tanken åt det hållet. Eller vad sägs om satser som
dessa? ”Den sköna stunden var inne då
gästerna gått och man fritt kan förtala dem”
(s. 29). ”Fänriken var ännu tillräckligt ung
för att äga den avundsvärda förmågan att
kunna sitta och supa till klockan två och ändå
vara relativt pigg klockan sex på morgonen”
(s. 95). ”Det är ju inget nöje att pina ett offer
som är fullkomligt passivt, inte spritter till det
minsta för rapp eller sting” (s. 101). Hos
samme mästare förefaller Nisser ha lärt sig att
låta sin kommendörska få hysterisk migrän vid
de tillfällen då hon inte på annat sätt lyckas
dra uppmärksamheten till sig samt att förråda
sig på det här viset: ”Inte spelar det någon
roll hur det går med mej” (s. 88). Till slut
finns där också en bitter klarsyn, eller
åtminstone uttrycken för en sådan, som är befryndad
med Olle Hedbergs, insikten om ”att vi alla
till sist är ensamma, att vi alla ligger fjättrade
och tigger om förlossning, men att
barmhärtighet inte ges, att den inte ens får finnas”
(s. 183).
Allt detta hindrar ju ingalunda, att Nisser
också kan ha haft för ögonen levande modeller
och original från sin värmländska provins, inte
bara en skräcktant som kommendörskan utan
också sådana som ”hennes nåd” med sin
förgrämda ogifta dotter och den feta prostinnan,
som har anfäktelser av djävulen var gång hon
står naken och tvättar sig. Platsen för ett par
”riktiga” människor finns åtminstone
markerad, även om doktorinnan och hennes bror
stiftsjägmästaren bara är skisserade
marginalfigurer. Nisser har i varje fall inget av den
stränga satiren och den knappa stilkonsten hos
Olle Hedberg. Här framstår han närmast som
en road, pratsam och något yvig
anekdotberättare, inte oäven i sitt slag. Han nämner aldrig
sina huvudpersoner vid namn utan kallar dem
kommendörskan, respektive sällskapsdamen i
alla situationer, även de intimaste. Den avsedda
effekten uteblir; greppet verkar onaturligt och
tjatigt. Den unge författarens misantropi är på
något sätt ordrik och fryntlig; han förefaller
pojkaktigt stolt över sina avslöjanden av den
mänskliga naturen, där sexualiteten, dess
förklädnader och surrogat, framstår som
dominanten. Det är inte det enda i den eljest
under
hållande berättelsen som förefaller
förunderligt välbekant. Dit hör vidare emalj ögat, som
hade ett mer mänskligt uttryck än det riktiga
ögat. Dit hör också det sensuella skrattet från
bilmekanikerns hustru i våningen inunder den,
där den förtorkade adliga postfröken har sin
varelse. Det skrattet ljöd senast i ”Linje Lusta”,
men det har en rad föregångare i nyare
amerikansk litteratur. Holger Ahlenius
TVÅ SLAGS KRIG
Norman Mailer: De nakna och de döda.
Översättning av Clas Brunius.
Bonniers 1950. 18:50.
Fitzroy Maclean: Äventyr i öster.
Översättning av Jane Lundblad. Norstedts
1950. 16: 50.
Dessa två böcker har en sak gemensamt: de
hör till de bästa som hittills skrivits om andra
världskriget. Annars är de olika i allt.
Mac-leans verklighetsskildring är långt mer
fantastisk än Mailers roman, för Maclean är kriget
den stora chansen för en hel generation, för
Mailer är det en generations tragedi. Den
skotske krigarättlingen rör sig hemtamt i
striderna som en rovfågel när han kretsar över
sitt revir, Mailers amerikanska värnpliktiga
snubblar fram som lemlar, dirigerade av
okända och ödesdigra impulser.
Norman Mailers ”De nakna och de döda”
handlar om den amerikanska erövringen av
Anopopei, en mindre ö i Stilla havet. Den
börjar med landstigningen och slutar med att
de sista japanerna rensas ut. Hjälten i denna
kollektivroman är en jägarpluton, starkt
reducerad efter tidigare strider. Mailer har förstått
att ge soldaterna lagom individuella drag för
att den stora boken skall bli levande och
omväxlande, men intrycket av grupp bli kvar.
Flertalet får sin bakgrund ordentligt redovisad,
men på djupet går psykologin sällan, man får
veta ungefär lika mycket om de olika
soldaternas personligheter som en erfaren och
intresserad kamrat skulle kunnat lista ut. Som typer är
de emellertid utförda med kraft, åskådlighet
och lagom konsekvens, hämtade från ett urval
av USA:s miljöer och raser: den
boyscoutsnälle mexikanaren Martinez, den garvade
veteranen Red, lite för gammal och lite för trött
för krig, den sorglöse fruntimmerskarlen
Wil-son (kanske det bästa av alla porträtten), Roth,
den bekymrade intellektuelle juden, vanelibe-
535
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
