Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Saken har många sidor, och detta är inte
platsen för en närmare diskussion av dem. Det
nyutkomna urvalet ur Lawrences
korrespondens aktualiserar hos oss problemen kring den
underliga och enligt somligas mening mäktiga
personligheten, men inte frågan om konstnären
och hans verk. Det senare spörsmålet är
givetvis det centrala. För många kommer väl en del
av Lawrences romaner och noveller alltid att
vara bärare av en hemlighetsfull, numinös
upplevelse, medan de i andras ögon förblir tj atiga,
överspända och formlösa. Om man med
konstnärlig storhet menar sådana egenskaper, som
gör att avvikelser i de grundläggande
värderingarna leder till ännu markantare differenser
i uppskattningen av det enskilda verket, så är
Lawrence en stor författare. Men det finns
andra definitioner.
I breven möter vi alltså personen Lawrence.
Vi möter honom som nybliven f. d. skollärare
på väg mot dikten: ”jag känner mitt liv brinna
som en flamma, som flyter i olj an — fladdrande
och hoppande och skälvande”. Vi möter honom
under de avgörande år, då flamman ”blir
stadigare och mer inriktad”, då den fundamentala
attityden och de fundamentala idéerna utbildas.
Vi ser honom under krigsårens isolering i
Corn-wall och den följ ande periodens
världsomspännande jakt efter en plats ”där himlen ovanför
är ny” och där människorna ännu står i
förbindelse med ”det oberäkneliga blodets mörker
och värme och lidelse”. Vi följer honom
slutligen till dödsorten Vence. I det första av de
två breven därifrån säger han att ”det här är
ett riktigt trevligt ställe”. Det andra har ett
post scriptum som lyder: ”Det här stället är
inte bra.” Efter detta understatement skriver
han aldrig något mer.
Breven ger också i detta urval, som
förefaller vettigt gjort, en levande fastän
fragmentarisk självbiografi; bara av efterkrigsårens
resor, under vilka Lawrence inte bedrev mycken
korrespondens, får man en ofullständig bild.
Till de riktigt stora brevskrivarna kan man inte
räkna Lawrence. Hans ibland helt summariska,
ibland långa och utarbetade meddelanden till
vänner och bekanta har inte den oerhörda
direktheten hos Strindbergs brev, men är inte
heller alster av medvetet författarskap på
samma sätt som Rilkes — för att nu jämföra
med två motsatser. De innehåller emellertid,
bortsett från all komparation, goda
formuleringar av diktarens livsåskådning, faktiska
notiser som är av stort intresse i sig själva och
många fräscha observationer av yttervärlden.
De är värda att läsas både av den som känner
Lawrence och av den som inte gör det men vill
göra det — och, vilket kanske är ett bättre
betyg (om nu betyg ska sättas), av den som
varken känner Lawrence eller har någon större
lust att ändra på detta förhållande.
Det är svårt att undvika värderande termer
när man försöker omskriva brevens
vittnesbörd om personligheten. Man kan säga att
Lawrence med lyftande outtröttlighet förkunnar sitt
budskap, eller att han med monoman
oefterrättlighet rider sin kompensatoriska käpphäst.
Vill man vara objektiv måste man i alla fall
fastslå, att Lawrence sällan eller aldrig kunde
göra sina idéer om ”blodets” eller ”det falliska
medvetandets” primat, om ”undergivenhet
inför det mörkare, äldre Okända” och harmoni
med universum, till någonting mer än abstrakta
opinionsyttringar. Lawrence ivrar för ett möte
på ”det tredje, det heliga planet”. Men hur det
ska ta form i verkligt beteende kan han inte
säga. ”Det brukade ske i de gamla riterna, de
gamla danserna, i det gamla enviget. Det skulle
kunna ske på nytt.” I rit och dans och
slagsmål? Eller? Bara i samband med det bristande
falliska medvetandet, som gör oss ”så vissna
och platta, urvattnade här i livet”, kommer
Lawrence med en konkret rekommendation, och
den är ganska kuriös. Han antyder att
”medvetandets förlikning med de fysiska
grundrealiteterna” i hög grad skulle främjas om man
lärde sig att utan rodnad använda termerna
skit och piss i stället för varjehanda ”celebrala”
eufemismer. Också om effekten av denna metod
att besvärj a det Okända torde meningarna vara
delade.
Av vikt är att Lawrence inte hyste någon
konstant övertygelse om möjligheterna att
frälsa en av ”fjantiga störningar från själen,
moralen eller fan vet vad” urvattnad
mänsklighet. Tvärtom tvivlade han oftast och talade
straffande ord (resp, förföll till kverulans).
Hans kastningar mellan glad iver och irriterad
misströstan är notoriska. Än talar han i
allmänna ordalag om en ny, djupare gemenskap,
än vägrar han att ”kämpa” för någonting, vill
”bara fara som ett tistelfjun, vart som helst,
utan samband med världen”. Än bekänner han
sin tro på en småningom ljusnande framtid,
än säger han sig hata människorna så att han
”nästan kvävs” och ser i dem bara ”en
förstörande makt”, ett släkte hemfallet åt
ohjälplig fördömelse. Något balansförhållande når
han inte, lika litet som han snuddar vid tanken
att den nog så behövliga kontakten mellan
verk
538
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
