Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
vilken Kafka diktat. Den är också skriven med
en sådan konkretion att inte ett ord går en
likgiltigt förbi. Gunnar Ekelöf
TYSKA KLASSIKER
J. W. Goethe: Den unge Werthers lidanden.
Översättning av Ralf Parland. 1949.
Heinrich Heine: Harzresan. Baden i Lucca.
Översättning av Ture Nerman. 1950.
Arthur Schnitzler: Spel i gryningen.
Översättning av Per Erik Wahlund. 1949.
Heinrich von Kleist: Michael Kohlhaas.
Översättning av Alf Ahlberg. 1950.
E. T. A. Hoffmann : Signor Formica.
Översättning av Jane Lundblad. 1950.
Adalbert Stifter: Brokiga stenar.
Översättning av Jane Lundblad. 1949.
Samtliga i ”Tidens tyska klassiker” å 4: 75.
Sin samtids litteratur måste man naturligtvis
försöka bedöma med största tänkbara
objektivitet — fast det ibland är beklämmande svårt
— men i fråga om ”klassiker”, i fråga om
allmänt erkända mästerverk kan man kanske
tilllåta sig mera känslomässiga värderingar. Den
läsande blomsterflickan i E. T. A. Hoffmanns
novell ”Min kusins hörnfönster” som
överraskas av författaren till den bok hon just
avnjuter fäller ett omdöme som är en
visserligen barnslig men träffande beskrivning på
en läsvärd bok, varför inte en bok som är eller
kommer att bli en klassiker. Tillfrågad vad hon
tycker om lektyren svarar hon: ”Aj, käre herre,
det är minsann en livad bok. I början blir man
litet virrig i huvudet; men sedan är det som
om man satt mitt i den.” De sex volymer som
hittills utgivits i serien ”Tidens tyska klassiker”
är alla i den meningen ”livade” böcker att man
vid läsningen snart känner som om man satt
mitt i dem även om man först känt en viss
desorientering på grund av den patina som de
genom sin ålder och ibland något bleknade
visdom har fått.
Den äldsta av böckerna är ”Den unge
Wer-thers lidanden” som redan nått den
aktningsvärda åldern av etthundrasjuttiosex år. Den är
också den ryktbaraste av de sex och fick på
sin tid rätt mycket på sitt samvete — unga män
läste den och följde under suckar hjältens
olyckliga föredöme genom att begå självmord
med pistoler. Även stora handlingens män som
Napoleon Bonaparte läste den och grät men
klarade sig. Goethe själv som delvis hade
upplevt Werthers olyckliga passion kom också
lindrigt undan: han fick betala endast genom
att drabbas av ett allt tåligare buret
världsrykte. Från litteraturhistorisk synpunkt är
naturligtvis ”Werther” ett slags milstolpe, i varje
fall är den ett fullödigt monument över
kulturhistoriens intensivaste pubertetsepok, den tid
då man vaknade ur rococosalongernas
mario-nettliknande törnrosasömn med dess små
sprittande eggelser och gick ut i stillsamma nästan
vilda lunder, hurtigt rastade under valnötsträd
med ”Ossian” i handen och älskade sitt eget
hjärta, den stillsamma källans sorl och, innan
nattluften blev för kylig, det stjärnbeströdda
firmamentet. Man älskade sina egna känslor
och blev så rörd därav att man inte längre stod
ut med att leva — åtminstone om man inte fick
det bräckliga jordiska föremål som man för
tillfället försökte klamra fast sitt hjärtas oro
vid. Om allmänmänskliga sj älsliga tillstånd och
reaktioner handlar onekligen ”Werther” och
den faller som roman inte så mycket på att den
är tidsbestämd, präglad av en ganska säregen
epok utan på att den är alltför åldersbestämd,
alltför mycket präglad av huvudpersonens och
av författarens fördröjda pubertet, den nästan
medvetslösa självupptagenheten. Riktigt
njutbar kan den alltså endast bli för mycket unga
personer — men ack, ungdomen har
förändrats, dröjer inte längre vid källor i lunder utan
rusar genom snåren i träningsoverall och tar
på kvällen gärna en smula motion på något
närbeläget dansgolv.
Femtio år senare får vi tillfälle att möta en
till åren nästan lika ung romantiker som
Goethes Werther eller Werthers Goethe i den
romantiska tyska naturen: Heinrich Heine
på resa till Harz. Han är nästan lika
självupptagen som sin juridiska kollega från 1774,
nästan lika svärmisk och i grunden säkert lika
känslig som den unge Goethe, men han har inte
riktigt samma geniala och naiva förmåga att
uppleva sig själv som universums mitt. Han är
full av spirituellt hån där Werthers Goethe var
full av kränkt stolthet. Hans åtrå tar sig uttryck
i en hänryckning som har stänk av galanteri,
där Goethe förlorar sig i rörande betraktelser
och himmelska liknelser. Han breder inte som
Goethe ut sin känslosamhet över hela sin
framställning, han koncentrerar den i stället i de
små inlagda poemer som småningom kom att
ge även honom världsrykte — ett världsrykte
540
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
