Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
bland ”sextonåringar och halvbildade” som en
elak samtida kritiker med en något vulgär
stränghet men kanske inte alldeles orättvist
preciserade som hans rätta publik. Det är heller
inte vis- och balladdiktaren Heine som man nu
intresserar sig för, det är i stället den nyckfulla
kåsören, den spirituella satirikern med de
många oväntade idéassociationerna,
kvickhuvudet och pamflettisten. Han är i hög grad till
sin fördel i ”Harzresan”, han är godtycklig och
överraskande, han har esprit och han saknar
inte känsla. Hans kvickhet är mera njutbar än
hans läromästare Sternes även om hans stil
inte är lika originell, hans känslosamhet har
inte samma karaktär av frivolt apspel. Hans
naturkänsla är på något sätt friskare än
Goethes, i ”Harzresan” är man verkligen ute
i en verklig natur, där det till och med blåser
en smula, fjärran från ”Werthers” lätt
igenkännliga teaterkulisser, där enklaste källa
gärna kväller fram ur underbara
marmorklippor. Med Heinrich Heine promenerar man
gärna till Broeken, trollen skrämmer ingen och
den lilla rysning man möjligen får erfara är
lätt att skölj a ned med ädelt lantvin vid bergets
fot i ett sällskap av måttligt suckande
Göttingen-studenter.
Mellan Heines ”Harzreise” och Arthur
SchnitzleRs ”Spel i gryningen” ligger hundra
år. Det skulle man inte kunna gissa. Visserligen
har Schnitzler lärt sig rätt många essenser i
fråga om novellistisk teknik som var Heine
främmande, han har läst ryssarna och
Mau-passant. Men miljön i berättelsen om löjtnant
Willi Kasda är nästan lika mycket Biedermeier
som den unge Harzresenärens. Och
problematiken har snarast krympt en smula. Den solida
högborgerligheten har segrat och kommit till
makten. Den som förnärmar dess principer är
inom kort en död man eller åtminstone dömd
till mångårig eller evig deklassering. Werther
var ännu en ”idealisk” rebell mot en enfaldig
aristokrati, ett ungt geni ur borgarklassen, en
raket av kränkt stolthet mot en dyster
natthimmel. Heinestudenten är redan något av en
”outlaw” som med ett roat småleende iakttar
feta brackor och perukstockar till professorer
men artigt kysser fina damer på hand.
Schnitz-lers löjtnant är slav i ett hierarkiskt
ståndssamhälle, där skrankorna är så hårfina att man
kan tro sig klättra i spindelväv. Han sätter sig
vid spelbordet, grips av sällsam tysk
romantisk hybris och inom kort smäller — i
gryningen — den kalla pistolen. Ståndssamhället
har krävt sin rättmätiga tribut, självmordet
räddar en själ ur en alltför trång värld —
men det är inte Werthers räddning, inte
räddningen för ett ungt genis alltför kolossala
känslovärld utan räddningen för en ganska
hederlig och banal löjtnant från
plyschsalong-ernas domslut, från den ohyggliga utsikten att
behöva bli något mycket enklare än löjtnant.
”Spel i gryningen” är ett litet mästerverk
men ”Tidens tyska klassiker” presenterar också
ett stort, den makalösa novellen ”Michael
Kohl-haas” av Heinrich von Kleist, diktaren som
hade ett gränslöst förvirrat liv och ett
underbart klart huvud. Om berättelsen om
hästhandlaren som blev upprorsman och mordbrännare
för att få sin rättmätiga upprättelse kan man
inte skriva annat än panegyriskt, den är evigt
aktuell med sitt tema som dels är rättens
förhållande till moralen, dels individens
förhållande till samhället. Och den är berättad på
den finaste och objektivaste tyska prosa som
finns, ständigt full av konkretion och
underbara detaljer, ständigt fri från
känsloutgjutel-ser och ovidkommande kommentarer. ”Michael
Kohlhaas” är den allvarligaste av de klassiska
böcker som Tiden presenterar, dess författare
var också den allvarligaste, den lidelsefullaste,
den som själv tog konsekvenserna av livets
trånghet — men av djupare och
ofrånkomligare skäl än Werther och Willy Kasda.
Efter den omistliga ”Michael Kohlhaas”,
som talar så inträngande till hjärta och hjärna,
kan man med fördel förlusta sig med en volym
E. T. A. Hoffmann som presenterar den
com-media dell’arte-lika berättelsen om målaren
Salvator Rosa, ”Signor Formica”, och den lilla
fantasibegåvade men realistiska skissen ”Min
kusins hörnfönster”. Till det genialaste i
Hoff-manns produktion hör ingendera, men båda
har en nästan medeltida charm med sin fina
legering av fantasi och verklighetsiakttagelse,
sin uppsluppenhet och sin visuella friskhet.
Trots att den första berättelsen spelar i
barockens Rom och den senare i romantikens
Berlin har ändå båda en prägel av
Biedermeier, av idyll och maskerad, av gemyt och
pittoresk, av ombonad borgerlig romantik, den
tyskaste av alla miljöer, den mest insmickrande
av alla tyska miljöer.
I en sjätte klassikervolym möter vi
Adalbert Stifter som representeras av tre
berättelser ur ”Bunte Steine”. Stifter är nog den
av de sex författarna som anmälaren har minst
känsla för, även om den naiva och mycket
ofarliga charmen i dessa barndomsminnen
väcker egna angenäma barndomsminnen till
541
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
