Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
liv och någon gång för tankarna till en
författarinna som betytt rätt mycket för en eller
ett par svenska generationers allra
elementäraste litterära upplevelser: Anna Maria Roos,
hon som skrev ”1 Önnemo”, beundransvärd
i åminnelse, garanterat giftfri men kanske ändå
litet farlig som vaggsång ...
Översättningarna gör alla ett vårdat intryck,
Hoffmannberättelserna är kanske litet stela i
staturen, Ture Nermans Heineöversättningar,
särskilt den av ”Die Bäder von Lucca” som får
komplettera ”Harzresan”, är briljanta. I fråga
om Kleist som verkligen måste erbjuda
avsevärda svårigheter har man haft att välja
mellan Ahlbergs och Bööks. Det är inte alldeles
säkert att man valt rätt. — Inledningarna
är inte särskilt anmärkningsvärda. Den
väl-skrivnaste är Per Erik Wahlunds om
Schnitz-ler. Nerman som verkligen är Heinekännare
och Heine-entusiast har tydligen överväldigats
av sin kunskaps embarras de richesse. Och så
råkar han kalla den som skrivit ”Wer die
schön-heit angeschaut mit Augen ist dem Tode schon
anheimgegeben...” för en ”mindre känd
skald”. Det vore skada om så vore.
Man har all anledning att betona att
volymerna är mycket prydliga och behändiga.
Omslag och pärmar är försedda med teckningar
av Mark Sylwan, som givetvis lyckats bra,
minst bra med Schnitzler och Goethe och bäst
med Hoffmann — en smula Fantasiestuck in
Callot’s Manier. Åke Janzon
STARGOROD, RYSSLAND
Nikolaj Leskov: Prästerskap. Översättning
av Hjalmar Dahl. Norstedts 1950.
12: 50.
Leskovs ”Prästerskap” hör till de klassiska
ryska romaner, som intill sen tid har varit
kända i västerlandet bara ryktesvis, genom mer
eller mindre förtjusta beskrivningar av mer
eller mindre tillförlitliga vittnen. Efter att ha
läst boken, som nu är vorden kontrollerbar
också för svensk publik, förenar man sig gärna
om åtminstone den något mera moderata
entusiasmen. Visserligen gör man Leskov en
otjänst om man, som översättaren gör,
sido-ställer honom med Dostojevskij eller Tolstoj.
Med sådana mått tål Leskov inte mätas (en
egenhet som han delar med flertalet författare
i litteraturhistorien). Men inom sina klart
urskiljbara gränser är han en ypperlig
berät
tare och en överlägsen romanorganisatör.
Därtill, och framför allt, är han en man för vilken
intet ryskt är främmande, en kännare av sitt
folk och dess liv som knappast någon annan
av de stora 1800-talsförfattarna. Sin kunskap
använder Leskov i huvudsak utan moraliska
eller symboliska biavsikter. Sympatierna är
naturligtvis inte jämnt fördelade i hans
tvärsnitt genom det ryska samhället, men i stort
sett behärskar Leskov dem så väl att de inte
påverkar perspektivet. Maksim Gorkij har
kallat honom ”en älskande skeptiker”, och den
karakteristiken säger det mesta om Leskovs
förhållande till sitt ämne. Han var för klok för
att låta sig duperas och för vis för att hata.
Därav de finaste kvaliteterna i hans roman.
Handlingen i ”Prästerskap” utspelas i
Star-gorod, en liten sydrysk stad med en flod och
en katedral. Liksom
Clochemerle-sur-Beaujo-lais och Grönköping — men utan närgångnare
jämförelser för övrigt — är Stargorod ett
samhälle som i koncentrat återger det mesta
som är värt att återges av livet i den omgivande
större världen och på grund av
miniatyrformatet möjliggör ett studium av det
för-dj upade slag, som på varj e punkt går från sak
till person. Personerna i Stargorod är inte flera
än att läsaren efter något hundratal sidor vet
allt om dem, från det högvördiga prästerskapet
till förutvarande och nuvarande förrädare mot
den heliga ortodoxa tron och det fäderneärvda
orättssamhället.
Viktigast är, som romanens titel anger,
prästerna. De är tre till antalet: den imponerande
kyrkoherden Savelij Tuberozov, hans närmaste
man, den milde Zacharija Benefaktov, och den
morske diakonen Achilla. Den förstnämnde är
bokens huvudfigur, vars liv man — via en
inlagd dagbok — får följa genom årtiondena
fram till 1860-talet, då den egentliga
handlingen utspelas. Porträttet av fader Savelij är
en ganska mästerlig prestation, dock mindre
genom psykologiskt djup än genom suverän
plasticitet. Detsamma gäller skildringen av de
båda subalternerna, framför allt den
färgrikaste av de två, Achilla. Hans bild ges med
en festlig bredd, som är denne jätte i
kroppsstyrka och enfald fullt värdig och som klart
visar vidden av Leskovs gestaltningsförmåga:
det är två helt skilda världar som levandegörs
i den allvarlige stridsmannen Savelij och hans
hundlikt tillgivne men annars både löjliga och
—för trons fiender — skräckinjagande diakon.
Kring prästerskapet ”grupperar sig”, som
det visst heter, ett brokigt följe av Stargorod-
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
