Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Harry Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
eller förlora utan om ett oundvikligt öde som
vi måste acceptera. Detta gäller både i fråga
om kärleken och om rättvisan och det är
betecknande att en åldrande man så ofta utgör
nyckelfiguren i fransk film. Han representerar
livets obarmhärtigt löjliga subliniiteter, dess
svikna förhoppningar, han är i sin fysiska
svaghet livets och ödets offer. Även om rättvisan
eller kärleken skulle segra till slut låter man
oss förstå att detta är en ren tillfällighet, att
illusionerna har fått en tids uppskov.
Av amerikanska filmer får vi veta att det är
mycket viktigt att vinna. Konflikterna är av
yttre, tillfällig natur, strängt
situationsbe-tingade och manövrerbara för den starke
hj älten.
Den dramatiske hjälten är ofta ensam i en
främmande, fientlig stad, omgiven av farliga
män och tvivelaktiga kvinnor. När han har
klått upp dessa farliga män, när kvinnorna
visat sig mycket otvivelaktiga och när rättvisan
sent omsider övertygats om hans oskuld har vi
inte bevittnat ett psykologiskt skeende utan
endast uppklarandet av en serie missförstånd
i bevisföringens form.
Den komiska hj älten däremot är barnet, fritt
från sexuella eller aggressiva impulser,
omgiven av sin egen harmlösa spegelvärld. De faror
han utsättes för är löjligt karikerade, i själva
verket älskas han av en moderlig värld som
ingriper i alla kritiska situationer.
Tabuiserade realiteter visas inte enbart
genom att måla upp en skenbar verklighet och
sedan förneka den utan även genom
projicering. Hjältens egna destruktiva impulser
projiceras i angriparens oprovocerade attack,
oftast i själva mordet på en äldre, inflytelserik
man, fadersfiguren. Hatet mot den äldre
generationen går för övrigt igen i polisens dumhet
och föräldrarnas svaghet eller illvilja.
Det är givet att en redogörelse som denna
endast på ett mycket schematiskt och ofullständigt
sätt kunnat antyda något om författarnas
metodik. De har på ett vederhäftigt men för en
anmälan något besvärligt sätt undvikit
dramatiska röda trådar och trots att det för dem ofta
varit omöjligt att i framställningen dölja det
ironiska tonfallet har de på ett tilltalande sätt
undvikit att införa värderande moment i
diskussionen. Detta bidrar till att ge arbetet ett
objektivitetsvärde som med all sannolikhet
även är fullt tillämpligt på bestsellerlitteraturen
och den kolorerade veckopressen. Det
presenterar i övertygande form uttryck för några
kulturmönster, verklighetens önskedrömsbetonade
Engelsk film: Fadern sätter sig till doms över sonen.
(”Gentleman på galejan”). Efter ”Movies”
spegelbild i film, lika intressant för det den
säger som för det den utelämnar. Därmed
ansluter det sig i princip till en socialpsykologisk
metodik vars mest typiske representant är
Siegfried Kracauer, som i sin bok ”From
Caligari to Hitler” utgick från att filmen måste
ses som kollektivsymbol, som ett uttryck för
sin tids mentala strömningar.
I en recension i New Republic går nu
visserligen Kracauer själv hårt till rätta med
Wol-fensteins och Leites’ arbete, bl. a. mot det
statistiska underlaget och bristen på hänsyn till
estetiska moment, synpunkter som enligt min
uppfattning är osakliga och närmast torde
bottna i pionjärens allmänna grinighet mot
förbättrande efterföljare. Den viktigaste och
intressantaste synpunkten är dock hans krav
att filmsymbolerna inte får tolkas isolerade, att
de måste ses i samband med det politiska,
sociala och ekonomiska skeendet. Vad som
således fattas och vad som behövs för att de
slutliga värderande bedömningarna skall kunna
införas i debatten är kausalitetssammanhangen
mellan vår kulturnevros och några av dess
speciella yttringar. Är det bara verkligheten
som formar filmen eller föreligger det en
trollcirkel där filmen även formar verkligheten?
Att verkligheten är i behov av skickliga
kirurger, det vet vi, men den öppna frågan är om
det överhuvudtaget är någon mening med ett
till filmen begränsat missionärsarbete. Att utan
vidare stoppa en febersjuk i kylskåpet torde ju
alltid haft ödesdigra följder — varmed menas
att tiden nu snart är mogen för en mera
historie-psykologisk undersökning om parallelliteten
och orsakssammanhangen mellan verklighetens
och dess filmberättelsers stegvisa förändringar.
549
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
