Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Harry Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
tivitetens ram, att det alltid finns något ryskt
i den hollywoodska ryssen och något engelskt
i engelsmannen, men att figurernas gestaltning
dels är givet av Hollywoods egna besynnerliga
traditioner, dels av det politiska dagsläget. Den
logiska — och väntade — slutsatsen blir att
en mera realistisk och sj älvständig syn på andra
nationer skulle kunna bidra till större
internationell förståelse. Skulle kunna ...
Förutom Kracauer bör man nämna Robert
Flaherty, som skriver sympatiskt
självbiografiskt och Leonard England, som med stöd av
siffror på publikfrekvens gör ett respektabelt
försök att torpedera filmindustrins resignerade
skepticism inför publiksmaken och
nödvändigheten av glamorös stjärnkult. England tror att
det är den kommersialiserade filmens oförmåga
att skapa konst och inte publikens oförmåga att
förstå den, som bestämmer många av filmens
bristfälligheter i dag.
”Alla kungens män”
Den rikhaltiga filmlitteraturen, avsedd att
läsas under regniga sommarsemestrar medan
fru Filmia går i ide och filmproducenternas
hot om produktionsstopp mullrar som åskan
på avstånd — utan påtagligare
katastrofkitt-lingar — är något av en absurditet. Är all
möda med att skriva och läsa och recensera
den verkligen berättigad? Kan mediet bära
upp sin egen litteratur? Nog kan man utan
samvetsbetänkligheter svara ja när man t. ex.
ser en film som ”Alla kungens män”, som i
högre grad än de flesta verkligen lyckats hämta
det bästa ur ett litterärt underlag och med
filmens speciella uttrycksmedel gett det en
självständig form, som samtidigt på något sätt
ändrar eller utvecklar romanens ursprungliga
ämne.
Robert Penn Warren är en betydande
författare och när jag för några år sedan på annat
håll recenserade boken uttryckte jag mig med
rätt många superlativer. Nu har man emellertid
fått litet avstånd på denna roman och blivit
medveten om en del rätt väsentliga
bristfälligheter i dess oklara, något förvirrande ideologi.
”Alla kungens män” berättar om en
amerikansk sydstatspolitikers väg till
guvernörspos-ten, i vidare bemärkelse om politikens
inneboende korruption och om sambandet mellan
makt och fascism. Romanen är i jagform, och
jaget är guvernörens högra hand, den
intellektuelle, paralyserad av den viljestarke. Den
ideologiska oklarheten sammanhänger i viss
mån med jagformen; den intellektuelles
ambivalenta inställning till guvernören, där
beundran och förakt är de väsentligaste faktorerna,
återspeglas i romanens tendens, där det
bestämda ställningstagande mot fascismen ibland
genombryts av en viss diktatorsglamourisering.
Men inte bara jagformen utan även Penn
Warren bidrar till förvirringen. I romanens svenska
översättning är den efter attentatet döende
guvernörens sista replik: ”Om det inte hade hänt
kunde det ha blivit annorlunda, till och med
nu.” Vad menade Penn Warren med detta?
Det måste vara en sentimental eftergift, som
förutsätter, att guvernören är medveten om det
onda i sitt livsarbete.
Detta utgör de huvudsakliga
bristfälligheterna i romanen, vars styrka ligger främst i
stilen men även i utformningen av de enskilda
personernas karaktärer och deras inbördes
förhållanden.
Och hur förhåller det sig med filmen? Hur
underligt det än låter är den ideologiskt klarare
än romanen även om den genom att överbetona
det dramatiska, aktuellt tidsbegränsade,
förlorat de flesta av romanens mera allmängiltiga
och nyanserade aspekter. Guvernörens
slutreplik i filmen är ett storhetsvansinnigt
svam-mel och hans personliga maktlystnad antyds i
en fin scen redan i filmens början, medan han
ännu är en hederlig småstadspolitiker, när hans
hustru talar om hur han vill folkets väl, medan
han frånvarande ser inåt i sina maktdrömmars
fantasirike och nästan måste tvingas till att
oövertygande skynda sig bekräfta hennes syn
på hans ädla motiv.
Utåt sett förklaras annars hans förvandling
från hederlig politiker till demagogisk diktator
genom de nederlag han från börj an utsätts för
i det ruttna politiska spelet så att han, i syfte
att uppnå de goda målen, måste bekämpa
motståndarna med samma dåliga medel, som de
sj älva använder, för att till slut helt fastna i de
dåliga medlens smittande mentalitet. Det är
ideologiskt klarare än i romanen, men ändå
otillräckligt som förklaring till fascismens
psykologiska förutsättningar.
Karakteristiskt för filmen är också att den,
trots goda skådespelarinsatser, är svag, mycket
svag just på de punkter, där romanen är som
bäst. Det är inte bara det, att Penn Warrens
dubbelbottnade, ironiska stil förvandlats till
patetiska repliker av typen: ”Hellre dör jag.”
Inte heller de enskilda personerna och deras
inbördes känsloförhållanden övertygar, de är,
för att låna en fras av Irving Howe ur
551
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
