Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Harry Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
Partisan Review, banaliserade enligt schemat
”Hollywood cum Hemingway” och i stort sett
lyckas de endast i birollerna, i teckningen av
guvernörens far och hans livvakt och i den
skissartade presentationen av några
småstats-politiker. Romanens huvudtema, den
egendomliga psykologiska bindningen mellan
guvernören och jagpersonen, banaliseras i filmen till
ett låtsat moralproblem och guvernören själv
är trots god insats av oscarvinnaren Broderick
Crawford mycket mera typ än individ.
Däremot har filmen med sitt eget språk
något, som ingen bok kan ge. Med en sugande
kraft slungar oss kameran in i en social
verklighet, den låter oss med en skrämmande
omedelbarhet delta i ett politiskt skeende, uppleva
ett tidsfenomen av deprimerande
aktualitets-värde.
Ta bara masscenerna till exempel. Här
lyckas regissören Robert Rossen och fotografen
Burnett Guffey ge dödsstöten åt Cecil B. de
Milles kvantitativa teknik med själlösa
statistanhopningar. Utan stora gester, utan
rekordsiffror på inspelningskostnader och
uppvisningar i kvantitativa orgier uppnår Rossen vida
starkare effekter. Han plockar ut enskilda
ansikten ur massan, visar oss individuella
människor och förvandlar dem med mästerliga
ljudstegringar, kamerarörelser och uppskruvade
klippningsrytmer mellan när- och helbilder till
ett tjutande kollektiv. Tekniken är inte ny, men
den har sällan använts så konsekvent och
övertygande som här.
Nackdelen med denna j ournalfilmsbetonade
teknik är dock att man, trots alla filmens
för
tjänster, sannolikt ändå inte kommer att
minnas den alltför länge. Därtill är den för
tids-och milj obunden. Men det hindrar inte en
intensitet i upplevelsen, som är betydligt
starkare än man är van vid på bio och ”Alla
kungens män” är i sin djupt pessimistiska,
kompromisslöst klara syn på för oss så
väsentliga problem, tämligen enastående för
amerikansk film.
Filmen ger upphov till en frågeställning av
principiellt intresse eftersom dess sociala och
konstnärliga ansvar här råkar i konflikt med
varandra. Det är klart att även diktatorer har
sina mänskliga, sympatiska sidor, att deras
kraft som sådan ofta imponerar och fascinerar
och det är, sett från det konstnärliga och
psykologiska sanningskravets synpunkt,
nödvändigt att presentera dessa sidor av deras
personligheter likaväl som de mera osympatiska.
En boks läsekrets är till antalet så pass
begränsad och så pass utvecklad, att den i regel
reagerar på det rätta sättet inför en sådan
nyansering. Men filmen är en social maktfaktor av
långt större betydelse än litteraturen och dess
publik så pass okänslig för nyanseringar, att
man har skäl att misstänka att ”Alla kungens
män” uppnår en motsatt effekt än den avsedda,
att den i likhet med vanliga ”moraliska”
thrillers glamouriserar brottet. En hjälte på
villovägar är fortfarande en hjälte och hur mycket
vi än beundrar just denna films redighet, kan
vi ändå inte värja oss för en, må vara
känslo-betingad, önskan att den för den sociala
effektens skull i teckningen av guvernörens person
mera hade upphållit sig vid maktrusets patologi
än vid dess psykologi.
552
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
