Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
Kort tid av lycka för Netv York
En synnerligen målande skildring av Ernest
Heming-ways färgrika figur stod nyligen att läsa i
”skämttidningen” The New Yorker, som även när den är allvarlig
är bättre än de flesta andra organ. En medarbetare i
tidningen, Lillian Ross, hade fått förmånen att under
tre dagar då den store mannen vistades i New York på
genomresa till Venedig få följa honom i hans små
vardagliga bestyr.
Hon mötte honom vid planet från Cuba, och
Heming-way steg ur, iförd ylletröja, opressade byxor samt tre
dagars skäggstubb. Hans senaste hustru, som var
skrudad i minkpäls, förklarade att ”Papa” inte fäste sig så
mycket vid kläder, samt att den enda form av
upp-snyggning han kunde förmås att vidta vid högtidligare
tillfällen var att byta ut den papperstuss han bar under
sina stålbågade glasögon för att skydda näsan. Även i
övrigt iakttog Hemingway ett mycket obesvärat
uppträdande under sin vistelse i New York, sade vad han
önskade och drog sig ingalunda för att då och då
stanna på gatan och låtsas lägga an på en förbiflygande
duva, ljudligt utropande: ”Den där knäppte jag!”
Man tog in på ett fint hotell och installerades i en
vräkig svit, vars inredning Hemingway torrt
karakteriserade som ”kinesisk gotik”. Att hans kvickhet även i
övrigt är väl bevarad under den rustika ytan visade han
också senare, bl.a. då mrs Hemingway läste upp en del
boktitlar från hotellsalongens bokhylla: ”Sweden, the
Middle Way”, en rad nationalekonomiska verk o.s.v.
Hemingway rös och förklarade: ”Vi måste vara ute på
ett dödskommando”. Lyckligtvis befanns dock
böckerna vara attrapper.
Den enda han gärna ville träffa var en person vilken
Hemingway omtalade som ”The Kraut”, alltså ungefär
”den sabla äppeltysken”. The Kraut visade sig senare
vara Marlene Dietrich, som ävenledes befann sig i
staden och de två lätt ärriga gamla stridshästarna förde
sedan givande samtal med varandra under intagande
av de förfriskningar som genomgående dominerade de
tre dagarna: rysk kaviar och champagne.
I övrigt följde miss Ross ”Papa” för att inköpa hans
livs första överrock (expediten betraktade först den
ruggige herrn med viss tvekan, men imponerades sedan
vederbörligen både av hans namn och hans
magmusku-latur), för att lyfta ett enormt förskott på den nya
romanen ”Across the River and Into the Trees” o.s.v.
De litterära samtal som fördes var inte så många.
Hemingway förklarade dock att han nu efter mångårig
intensiv träning ansåg sig i stånd att klara tio ronder
även mot så erkända tungviktare som Balzac och
Stendhal. Den ende ”champ” med vilken han ännu inte
vågade sig i ringen var Leo (Tolstoj).
Blommor anlände, bl.a. ”With Love from Adeline”,
vilket avlockade ”Papa” en grymtning ”Vem fan är
Adeline?” och när miss Ross (lätt utmattad, får man
anta) stängde dörren om makarna sent på natten hörde
hon mrs Hemingway säga: Vem fan är Adeline?”
Skildringen, som innehåller många fler goda poänger
än som här kunnat refereras, ger visserligen ett lätt
löjeväckande sken åt den medelålders mästaren, men
inger samtidigt en viss respekt för den
utomordent
liga konsekvens varmed han driver sin attityd: att
strunta i allt utom några få väsentligheter. Den
femtioårige matadoren ter sig även i detta krävande
perspektiv magnifico och ger i varje fall inte här intryck av att
vara en man som sagt sitt sista förnuftiga ord.
I Caldwells lilla land
Den mest sålda amerikanska romanen under de sista
femtio åren är Erskine Caldwells ”God’s Little Acre”
(”Guds lilla land”). Boken, som var författarens andra,
efter ”Tobaksvägen”, kom ut 1933 och såldes i såpass
blygsamma mängder som 8 300 exemplar i
originalupplagans utstyrsel. Men i billighetsserier av olika
typ gick det bättre. Modern Library gav ut boken
1934 och har hunnit sälja 66 650. En annan inbunden
populärupplaga hann till 150 000. Men så kom de
verkliga siffrorna: i Signet Books har allmänheten på
fyra år tillhandlat sig fem och en halv million
exemplar för 25 cent per styck.
Caldwell har emellertid haft en god hjälp av de
amerikanska sedlighetsföreningarna, som ägnat hans
böcker, speciellt ”Guds lilla land”, en mycket livlig
uppmärksamhet. Helt nyligen bestämde sig också
högsta domstolen i Boston, där man har speciellt svårt
för det alltför uppriktiga, efter sjutton års betänketid
för att förbjuda boken.
I september kommer Caldwell f.ö. med en ny roman
”Episode in Palmetto”.
Mördande recension
Ett högst muntrande intermezzo har utspelats kring
Agatha Christies femtionde detektivroman, ”A Murder
is Announced”. En herr Thomson, som anmälde boken
i Evening Standard tillät sig nämligen att i sin
recension avslöja vem som var mördaren. Han blev snart
varse att han dragit till sig ett åskcentrum av
minnesvärda dimensioner. Efter en dags frid och stillhet
började protesterna inlöpa. (Den första kom från en
brigadgeneral bland mrs Christies läsare, som kortfattat
hemställde att kokande olja skulle hällas över mr
Thomsons huvud.)
Så framträdde författarinnan själv med den skenbart
mildare, men i England ödesdigra beskyllningen att
Thomson ”brutit mot spelreglerna”. Tidningen svarade
med en ledare, i vars egenartade stilkonst elaka
personer velat igenkänna den olycklige recensentens egen.
De försök att i stället gjuta oljan på vågorna som där
gjordes medförde dock ringa effekt. Förläggare,
bokhandlare och kolleger till Agatha Christie öste sitt
välformulerade ogillande över den stackars mannen, som
förgäves försökte försvara sin faute med att han ansåg
mrs Christies böcker så bra ur litterär synpunkt att det
inte gjorde något om man talade om hur det gick. Det
hjälpte emellertid föga; bland de många insändarna
gick en enda på den thomsonska linjen, alla andra
krävde hans avbön eller avgång. Själva Dorothy Sayers
lämnade de sfärer där hon numera vistas och uttalade
sitt magistrala ogillande.
Striden avblåstes utan definitiva resultat, men man
torde kunna förmoda att både mr Thomson och andra
553
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
