Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
kriminalrecensenter som råkat läsa om saken tänker
sig för innan de tar liknande risker. Och det gör de
utan tvivel rätt i.
Mera Maughamiana
För någon tid sedan refererades här en roande men
tämligen bristfällig bibliografi över Somerset
Maug-hams böcker, ”Maughamiana” av R. T. Stott. Sedan
dess har ett betydligt bättre arbete i samma ämne
utgivits, ”A Bibliography of the Writings of W. Somerset
Maugham”, sammanställd av Klaus W. Jonas, lärare
vid Mount Holyoke College i Massachusets, där han
även grundat ett Maughaminstitut.
Jonas arbete är föredömligt exakt i sina uppgifter
och saknar helt den godmodiga löslighet som utmärkte
hans föregångares. Här finns alla författarens böcker
förtecknade, med rikliga översättningslistor och av
dessa är i varje fall de svenska fullt korrekta och även
kompletta, så när som på volymen ”Noveller”, som kom
för två år sedan. Även de engelska upplagor av
Maug-hams böcker som tryckts i Sverige av Clipper och
Zephyr Books finns med. Ett otal underavdelningar
behandlar manuskript, skådespelens premiärer,
filmatiseringar, bearbetningar av Maughams verk och
utgivningar av andras, som han själv ombesörjt.
Litteraturlistan är enorm och tyder på att framför allt
fransmän och tyskar ägnat Maugham ett intresse av
betydligt allvarligare art än han beskärts i de flesta andra
länder. Utöver de arbeten som omtalades i samband
med den förra bibliografien kan sålunda nämnas ”Die
Welt-, Leben- und Kunstanschaung William Somerset
Maughams”, ett större, ännu ofullbordat arbete av herr
H. Papajewski i Halle. Bland Maughamlitteraturen
bör även nämnas ”Gin and Bitter”, ett försök till svar
på de lätt satiriska skildringarna av Englands litterära
värld i ”Honung och malört” (”Cakes and Ale”).
Författaren till svarsskriften döljer sig under namnet A.
Riposte, men är enligt Jonas en dam vid namn Eleanor
Mordaunt.
Den föredömliga bibliografien inger förhoppningar
att dr Jonas så småningom ger sig på större objekt.
Den intresserade kan beställa boken från honom själv
($ 5.00) under adress South Hadley, Mass. U.S.A.
Dramatiskt säsongslut i Paris
Det har varit ett dåligt teaterår i Paris i år, men det
tycks inte ha dämpat spellusten, meddelar C. G.
Bjur-ström. Teatrarna räcker knappast till: i Maison de la
Pensée har en experimentteater ”Point 50” installerat
sig på en provisorisk scen i en av salongerna, på Place
Saint-Sulpice uppträder ”Les Cacouacs” i en barack
på torget. De unga teatertrupperna genomgår sin
årliga tävling och kretsteatrarna från Saint Etienne,
Tou-louse och Mulhouse har kommit för att visa upp sig.
Det är emellertid en något missvisande bild. De stora
namnen saknas: Jouvet, som endast uppfört en mycket
diskutabel ”Tartuffe” i år, turnerar i landsorten.
Barrault, som haft svåra motgångar, är på turné i
Sydamerika. Jean Vilar har fortfarande ingen teater.
Pierre Valde har inte kommit med något märkligare
nytt.
Har året då inte medfört något gott? Jo, men inte
så mycket som man hade hoppats. På Comédie des
Champs Elysées har Marcel Aymés nya pjäs
”Cléram-bard” haft en utomordentlig framgång och kommer att
tas upp i höst igen. ”Clérambard” är berättelsen om
hur den koleriske, bullrande och naive greven av
Clérambard en dag blir omvänd av ett under och en
uppenbarelse. Den helige Franciscus själv uppmanar
honom att omvända sig och göra bot och bättring och
med samma våldsamhet varmed han tidigare tvingat
sin familj att arbeta för att rädda familjegodset,
kastar sig nu greven ut på helighetens vägar. Mot
försakelse och kärlek till nästan driver han sin hjord med
hugg och slag. Hela Aymés förälskelse i den naiva,
barnsliga människan kommer fram i denna dråpliga
och rörande pjäs vars okonventionella skildring av
religionen kanske kommer att chockera många
”organiserade” troende men om vars uppriktighet det inte
finns något tvivel.
Religionen tycks ha blivit ett aktuellt dramatiskt
tema i år. Den nye författaren Jean Mogin talar också
om tro och renhet i ”A chacun sa faim” som dessutom
uppenbarat en ny regissör, Raymond Hermantier, en
av Dullins lärjungar och hans verklige efterföljare.
Djupt religiösa rötter har även årets ”modeförfattare”
Michel Ghelderode, den våldsamme flamländaren som
väckte skandal med ”Faste d’Enfer” i höstas.
”Barabbas” har bekräftat att vi står inför en stor författare,
trots den ovana vid scenen som ”Hop Signor!” och
”Mademoiselle Jaire” visade. Barrault ämnar sätta
upp ytterligare en pjäs av Ghelderode i höst. På hans
program för den nya säsongen står för övrigt ”Tete
d’or” av Claudel, (åter en ”religiös” författare) vars
”L’Otage” för närvarande går på Comédie Frangaise,
samt Anouilhs nya pjäs ”La répétition ou Tamour
puni”, en variation kring ett Marivaux-tema. Jouvet
lär ska fortsätta sin Moliére-serie med ”Misantropen”.
Antonin Artaud
är ett utom Frankrike ganska okänt namn. När han
dog häromåret samlades emellertid några av de främsta
inom fransk teater och litteratur för att betyga den
hädangångne sin vördnad och vittna om det inflytande
han utövat på en mängd unga diktare. Han var född i
Marseille den 4 september 1896 och avled i Ivry den
4 mars 1948. Svensk publik har, säkerligen utan att
veta det, sett honom som frére Krassien i Dreyers
Jeanne d’Arc-film, kanske som Marat i Abel Gance’s
”Napoleon”. Efter en kortvarig kontakt med
surrealismen vandrade Artaud sina egna vägar. De förde
honom till nio års internering på franska
sinnessjukhus. Han kom ut två år före sin död och under den
korta tid som återstod honom arbetade han rastlöst.
Den storartade essayen ”Van Gogh, le suicidé de la
Société” härrör från denna tid liksom ”Artaud le
Momo” dikter som Artaud läste upp en minnesrik
afton den 13 januari 1947 på Vieux Colombier. Han
uppfattade sig själv, och uppfattas av sina trogna, som
en profet, ett medium eller en trollkarl, den som gick
bortom surrealismen och som vågade i sitt liv
fullborda det surrealismen knappast vågade antyda i sina
skrifter. Hans teaterteorier, ”Le théåtre de la cruauté”
och ”Le théåtre et son double”, åberopas av Jean-Louis
Barrault och av Roger Blin. Själv spelade han en tid
hos Dullin och skrev även en teaterpjäs ”Les Cenci”
(1935). Under interneringsperioden bildades en
förening bland hans vänner som ekonomiskt ville bidraga
till hans uppehälle. Efter hans död har två av dessa,
Roger Blin och hans mångåriga sekreterare Paule
Thévenin fått i uppdrag att ge ut hans samlade verk.
Artauds familj, som under hans livstid visat den största
likgiltighet för hans öde, har emellertid ingripit och
554
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
