Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Vilgot Sjöman: I hennes rum. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I HENNES RUM
Öppna dej, Gunhild! Öppna dej, du.
Det är jag som talar till dej.
Väggarnas ögon ser mej. De ser
mina slutna ögonlock. De vet
att jag hör någon tala.
Öppna dej, du. Gunhild,
hör på mej.
Gunhild är jag. Och Gunhild hör någon tala,
någon som kallar. Jag kan inte öppna
ögonen: verkligheten är ju densamma
som förr. Det som föddes dog, det som fanns
försvann. Hur ska ett dött barn
kunna återuppstå.
Gunhild, hör du mej nu.
Ja, jag hör, men jag väntar.
Gunhild.
Jag hör, men jag väntar. Skulden
var din, och du
svek mej.
Gunhild, vänd ditt ansikte
mot mej.
Jag kan inte längre. Jag kan inte
längre röra mej! Min kropp har stelnat!
Jag väntar att något ska hända.
Öppna mitt inre, Kjell. Bryt sönder mitt lås,
ta dej in till mej. Ingen annan än du
kan det. Du måste, jag kan inte leva längre
utan dej. Om inte du förlåter.
Hur ska jag kunna, Gunhild? Hur,
när jag känner mej själv! När jag vet
att det var jag som gick. När din
port föll igen, när låset slöts, var det
jag som inte återvände,
skakade, bultade,
för att kalla dej åter!
Jag visste inte vad jag gjorde, Gunhild,
men det som gjorde detta var jag.
2 BLM 1950 VIII
577
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
