Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Vilgot Sjöman: I hennes rum. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILGOT SJÖMAN
Tills han äntligen säjer, med låg röst:
”Vet du hur länge det dröjde, innan jag for från Sverige —
sen vi slutat träffas?”
Hon skakar på huvudet, omedvetet och spänt;
bara väntande, väntande —
”Du trodde jag reste genast.
Jag gjorde det inte. Jag gick här hemma i stan,
vecka för vecka, i månader,
utan att kunna ge mej av —”
Hon stirrar, oförstående förvånad.
Och sen bara detta från hans läppar:
”Jag kunde inte.”
Orden rör vid henne — så djupt att hon ingenting annat känner
än en plötslig och plågsam oro, en ångest — en olust.
Tankarna tänker bitterligt: Jaså, det kunde han inte! när han redan
gjort allt för att bli kvitt
deras samhörighet och bli fri ifrån henne! Då
kunde han plötsligt inte längre resa!
Olusten drar som ett stråk genom henne, hon kan inte
förklara varför.
Men känslan stiger
sakta, förbi hennes tankar (som om de
aldrig funnits!) stjälper ångestens hinder, översköljer
olustens skyddande stråk, stiger och stiger.... Förtvivlad
inför det övermäktiga trycket
känner hon ömheten skölja ut över huden, röra vid varje nerv.
Smycket av brons eller koppar! Vad var det hon ville äga? —
vad är det som hänt? hur har han egentligen
sårat henne? en gång?
när? när då?
Som om hon plötsligt stod obekant
inför det förflutna
lyfter hon med en gång sin hand upp emot honom
— ovetande, okunnig.
580
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
