Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Erik Asklund: Josef Kjellgren — kamratskapets diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOSEF KJELLGREN — KAMRATSKAPETS DIKTARE
dolde sig vännen Kjell. Han var mycket
tystlåten om sina litterära planer, och det kom som
en fullständig överraskning för mig när han
vid samma tid sände mig en laddning
prosaskisser som han skrivit. Jag hade då kommit
i kontakt med Rudolf Värnlund, och han blev
helt tagen av de prov på Kjellgrens första
litterära försök, som jag visade honom. I ett brev
från Värnlund, daterat den 8 maj 1926, finner
jag följande rader: ”Er vän Kjellgren är ett
mycket stort löfte! Ni är båda att gratulera till
vänskapen! Vårda den noga —”
Kjellgren utvecklades snabbt, både fysiskt
och psykiskt. Från en blek och gänglig yngling
blev han en axelbred och stark ung man, som
drömde om att gå till sjöss, men fick nöja sig
med j obbet som eldare och maskinelev vid
yllefabriken på Reimers holme. Det var på
fristunderna han skrev sina första livsbejakande
dikter till det hårda livet, en kroppsarbetets
och arbetskollektivets sångare; en linje som han
sedan skulle troget följa genom hela sin
produktion.
Redan år 1927 började hans första skisser,
dikter och noveller att dyka upp i pressen,
företrädesvis i arbetartidningarnas
lördags-bilagor och de vänsterbetonade organen, men
även de stora tidningarnas söndagsbilagor tog
emot hans bidrag. 1928 blev han medlem av
Svenska Clartéförbundets Stockholmssektion,
kontakten med Värnlund och senare Arnold
Ljungdal fördjupades, och så kom året 1929,
då han tillsammans med undertecknad startade
fotvandringen till Paris, där vi fick en månads
stimulerande samvaro med Eyvind Johnson,
som då bodde i en förstad, S:t Leu la Forét,
några mil utanför den franska huvudstaden.
När vi återkom senare på sommaren började
antologin ”Fem unga” att ta form.
Från början var vi sex, men den sjätte, Olle
Wedholm, som bidrog med ett knippe
aforismer, drog sig sedan tillbaka. Och alla var inte
debutanter i denna antologi. Artur Lundkvist
hade debuterat året förut, alltså 1928, med
diktsamlingen ”Glöd” och hälsats med ett
enastående bifall av kritiken, och själv hade jag
Under sin vandring till Paris 1929 träffade Asklund
och Kjellgren Gustav Sandgren vid Göta kanal.
Sandgren (t. v.) och Kjellgren
fått ut min första bok i februari samma år som
”Fem unga” kom ut. Antologin kom på hösten
samtidigt som en annan av de fem, Harry
Martinson, gav ut sin första diktsamling,
”Spökskepp”. På våren samma år hade
Lundkvist givit ut diktsamlingen ”Naket liv”, de
två andra, Kjellgren och Gustav Sandgren kom
med egna böcker året därpå.
Idén att framträda i grupp var då relativt
ny. Jag tror inte att den hade förekommit förut,
åtminstone inte på samma sätt. Det kanske
fanns liknande försök inom den franska och
anglosachsiska litteraturen, men här i Sverige
var det som sagt en nyhet. Jag vill minnas att
Artur Lundkvist var den som först kom på
idén. Vi kände knappt varandra förut, jag hade
bara sett honom utanför kassan till olika
tidningsredaktioner och skymtat hans
storbrät-tade hatt och långa gestalt på de små
arbetarkaféerna ”Röda rummet” vid Norra Bantorget
och ”Fällan” i Folkets hus.
Harry Martinson dök upp ungefär samtidigt.
Vi hade sett hans namn i de små bladen, bl. a.
Arbetaren och Folkets Dagblad Politikens
bi
585
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
