Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Erik Asklund: Josef Kjellgren — kamratskapets diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOSEF KJELLGREN — KAMRATSKAPETS DIKTARE
på tillvaron och tingen. Arvet gällde i stället
arbetet; liksom sin far, som i unga år gick
till sjöss under segelskutornas tid, blev han
själv en djup vattenssjöman framför fyrarna,
men inte dömd till ensamhet och sentimentalt
fiolspelande, utan till gemenskap, kamratskap
och en i bästa mening internationalistisk
syn, en socialistisk åskådning, där
arbetskol-lektivets solidaritet med hamnarnas och
fartygens broderskap utgör det bärande inslaget,
så som han gång efter annan deklarerat det i
sina dikter, noveller och romaner. Det hela
mynnar ut i en fråga, ett rop, vars eko inte
skulle förklinga, utan långt in på 40-talet ge
svar i den debatt om arbetardiktningens nya
mål, som Folke Fridell, med sin syndikalistiskt
färgade samhällssyn skulle formulera med
orden: ”Fi måste vara med och bestämma
själva!”
Kjellgren avslutar sin deklaration med
följande ord:
Ännu, mer än femton år efter den första morgonen
i Göteborg, upplever jag arbetets glädje — och jag
upplever arbetarens dova, oförklarliga ångest. Det är
en ångest, som endast den kan förstå, vilken i vissa
situationer brottats med egna, otillräckliga
kroppskrafter; för den som utan makt och förmåga att göra
något, dagligen konfronterats med svåröverskådliga
problem. Problem vars rätta lösning allt är beroende
av — tusentals människors nakna existens.
Arbetets glädje — arbetarens ångest, alltför länge
har detta fått ebba ut tillsammans i trött resignation,
i slö förbidan, i apati och frusen likgiltighet.
När kommer arbetaren att helt och fullt få rätt
till arbetets glädje? När kommer vi att kunna lyfta
första Mosebokens förbannelse från våra skuldror. Den
förbannelse som vi människor i avund och hat skapat
åt oss själva och åt våra medmänniskor att bära.
Det har blivit många och långa citat, men
jag har så utförligt uppehållit mig vid
Kjell-grens egna formuleringar, dels därför att de
så klart uttrycker den ideologiska bakgrunden
till hans diktning, dels också för att den som
uppmärksamt läser hans böcker överallt skall
finna anknytning till den åskådning han här
givit uttryck åt. Genom Kjellgrens liv och
diktning löper en klar och bestämd linje, som
kortast kan uttryckas med hans egna ord, ”Att
uppleva glädje och ångest” — den rubrik som
han satte på ovan delvis citerade inledning när
den i obeskuret skick nio år senare intogs i
den samling litterära självbekännelser och
programuttalanden, kallad ”Avsikter” (1945), där
han tillsammans med sjutton andra författare
redogjorde för bakgrunden till sitt
författarskap. Efter nio år hade han ingenting att
till-lägga; han stod fast vid den åskådning han
tidigare deklarerat.
Kamratskapets diktare, som i drömmen om
mänsklig gemenskap hämtade näring för sitt
liv och sin litterära verksamhet, var också
starkt medveten om de psykologiska
orsaksför-loppen, de sociala sammanhangen och även
den mänskliga egoism, som ytterst sett utgör
det största hindret för att förverkliga denna
dröm. Med sin ständigt manande, kallande
stämma, med sitt rena, öppna patos, med sin
på djupet dolda, men också ibland
frambrytande ångest, ville han överallt finna
anknytning till denna innerst inne aldrig förkvävda
tro, som han ända till slutet, även när
sjukdomen brutit hans krafter, aldrig gav avkall
på. Det är därför man utan överord och utan
förbehåll har rätt att kalla honom en social
diktare, vars bästa och mognaste verk, hans stora
romaner, den om Västerbrons byggnad i
Stockholm, ”Människor kring en bro” (1935) och
trilogin om ”Smaragden” inte bara är
kraftfulla och levande skildringar från två olika
ar-betskollektiv, utan också genomströmmas av
en kritisk och realistisk samhällssyn, en
bärande idé, som ställde honom i en särklass bland
sin generations diktare.
Liv och dikt var för Kjellgren ett. Han
avbröt ofta sitt litterära arbete för att ge sig ut
till sjöss eller för att genom studier på ort och
ställe skaffa sig material för sin fortsatta
diktarverksamhet. Han ville — och kunde — leva
sig in i sina kamraters liv, inte genom att göra
annotationer, utan genom att själv inta sin
plats i ledet. Han prövade många yrken och
erfarenheter; han var internationalist, sjöman,
591
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
