Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Erik Asklund: Josef Kjellgren — kamratskapets diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK ASKLUND
lyriker, en verklighetens romantiker, som i det
självupplevdas innehåll hämtade den största
inspirationen till sina verk. Hans lyrik är frisk
och spontan, men rymmer också djupare
tongångar, ger den personliga profilen vid sidan
om alla yttre upplevelser. Invokationen till hans
första diktsamling har följ ande typiska anslag:
Om inte det hårda arbetet stod mej så nära
och om inte den vanliga proletära vardagens visa vore
min,
så skulle jag vilja berätta om sällsamma ting för er,
om avlägsna land och underliga äventyr.
Mina ord skulle då dofta av främmande platser,
av många hamnar och farvatten
så som de djupa, överfyllda rummen doftar på stora
ångare.
Josef Kjellgren blev kamratskapets diktare i
svensk litteratur. Genom hela hans produktion
går denna starkt medvetna solidaritetskänsla
med den egna klassen, de egna kamraterna.
Den genomsyrade allt hans erfarenhetsstoff och
sträckte sig att omfatta alla hans upplevelser
även som människa och kamrat bland vänner
och kolleger eller bland patienterna på
Österåsens sanatorium där han vistades under långa
perioder. ”Sköter man sin tbc, så kan man ha
den tills man dör!” var hans stående,
galg-humoristiska uttryck, som lättade upp trycket
bland patienterna när de förde sjukdomen på
tal. Sina personliga problem och svårigheter
försökte han alltmer tränga tillbaka. Han
identifierade sig med omgivningen, med sina
närmaste kamrater, de må ha varit sj ömän eller
offer för samma sjukdom som han själv. Och
det var också från sjukbädden han skrev de
tyngst vägande böckerna i sin produktion.
Hans sega livsvilja och aldrig svikande mod
övergav honom inte. Långt in i dödens skuggor
behöll han sin tro på livet.
Det var ingen ytlig eller ljusblå optimistisk
syn, den var fotad på egna erfarenheter och
en stark tillit till det bästa inom människan.
Den fick också mot slutet ett halvt mystiskt
inslag, som i den sista boken, ”Kamratskap
mellan män” eller i den gripande dikt,
”Feberkurva”, som han en gång skrev efter att ha
genomgått en svår operation med en
blod-transfusion, där Kjellgren, svävande mellan liv
och död, ännu i feberdimmorna förnimmer
gemenskapen med de okända kamraterna, ”som
gjutit sitt blod för en människas skull”:
De kommer till mig igen, de kommer åter,
de utgjuter sitt blod i feberns dunkla snår.
Många mäns styrka rinner redan genom mina ådror,
många mäns hjärtan ger mitt eget hjärta kraft.
Tveksamt fortsätter det att slå — tveksamt, fortsätter
ändå.
Jag föddes på nytt — ej av kvinna.
Jag är icke en, jag är många, jag är tusenden,
jag är alla de okända som gjutit sitt blod för en
människas skull.
592
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
