Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Kerstin Anér: Änglarna vid cocktailbrickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄNGLARNA VID C 0 C KTAI L B RI C K A N
som möjligt. Sayers betonar Guds konkret
skapande aktivitet som hans grundegenskap och
drar därav vittgående slutsatser om hur djupt
in i vårt eget arbetsliv, vårt dagliga handskande
med maskiner och redskap, det moraliska
kravet går. Lewis introducerar oss för varelser i
världsrymden med obestridligt materiella
kroppar, ehuru av en materia med annan
strålnings-hastighet och annat dimensionssystem än vår,
och identifierar så småningom dessa varelser
med traditionens ”änglar”. Även djävlar
förekommer i samma äventyrsromaner: de
inkarnerar sig på sitt vis i människokroppar,
eftersom de inte har några egna. Hos Charles
Williams uppträder sagoväsen och mytiska
figurer av olika slag, maskerade som
människor. Man vet aldrig om den välklädde unge
mannen i grå hatt, som talar så belevat, är en
ärkeängel, en trollkarl, en Graalriddare eller
prästkonungen Johannes från en medeltida
orientlegend. Man får vara beredd på att han
kan avslöja sig som vilketdera som helst. Eller
en vanlig gråsten kan visa sig vara den
ursprungliga de vises sten och i stånd att
förflytta ägaren vart som helst i tid och rum. Eller
onda runor ritade på golvet kan döda och
förinta den som kommer inom deras räckhåll lika
grundligt som atombomben. Gränsen mellan
det sinnligt påtagliga och det andligt
kraft-laddade på gott och ont upplöses och
försvinner hela tillvarons skala igenom, alldeles som
den gör det i sakramenten till så många
respektfulla ateisters allvarliga indignation.
II
Det är med dylika skildringar i minnet
lättare att följa med, när tre av de sju personerna
i ”Cocktailpartyt” så småningom får dragen
av Skyddsänglar, alltunder det de fortfarande
behåller sina personligheter som mer eller
mindre löjliga figurer i en brittisk
salongs-komedi. Huruvida denna dubbelexponering gör
samma effekt på scenen som i en roman bör
man väl inte yttra sig om förrän man sett vad
en intelligent regissör får ut av den. Ett något
analogt sceniskt försök finns i en pjäs av
Charles Williams, ”The House of the Octopus”
(1945), från vars miljö Eliot hämtat den
politiskt utsatta ön Kinkanja som spelar en viss
roll i ”Cocktailpartyt”. Williams’ pjäs är ett
allvarligt kristet missionär- och martyrdrama,
där emellertid en av personerna uppträder som
levande i de två första akterna och som död i
den sista, utan att hennes utseende och
framträdande bör förändras på något sätt, och utan
att någon makaber spökeffekt är avsedd. Hon
skall endast illustrera en moralisk poäng.
Åskådaren till Eliots komedi introduceras
alltså för en äldre pratsjuk societetsdam med
talang för att dyka upp när man minst vill se
henne, Julia; för en ung man-about-town med
ett vagt rykte som upptäcktsresande, Alex; och
en psykiatriker med fin adress och höga
honorar, Sir Henry Reilly. När dessa tre någon
gång lämnas ensamma på scenen med varann,
hör man dem säga ”du och jag känner inte till
den process varigenom det mänskliga blir
övermänskligt” (transhumanized, trasumanato;
ordet kommer till oss tungt av associationer
från Dante som uppfann det, från Williams’
poetiska Dante-kommentar, från Lewis’
utredningar om uppståndelsekroppen, och från Eliots
egna dikter). Eller de lyfter sina cocktailglas
i en rituell bönesång, eller de hänvisar till hur
det är deras öde att alltid ta risker med
människors själar. Det sista väcker ekon från
många ställen i C. S. Lewis’ apologetik,
framför allt i ”The Pilgrim’s Regress” (1933, ny
upplaga 1943), där en av änglarna påpekar
att den enda verkliga förebråelse som kan
riktas mot Herren Gud är att han är en
oförbätterlig spelare och tycker för mycket om att ta
höga risker. Hellre än varelser som
automatiskt måste älska honom skapar han nämligen
människor som kan fritt välja att älska honom
— eller låta bli, med de konsekvenser detta
har för dem själva och för Gud.
Alex, Julia och Sir Henry får i scener och
repliker som dessa plötsligt ett tonfall som
talade de uppifrån en molnfri höj d, ett avstånd
595
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
