Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Kerstin Anér: Änglarna vid cocktailbrickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KERSTIN ANÉR
från alla mänskliga känslor, som först verkar
iskallt och obegripligt. Samtidigt yttrar de en
högst osentimental ödmjukhet inför
svårigheterna och osäkerheten i deras arbete, och inför
dessa människor som de tjänar men inte
förstår. Framför allt kan de inte veta något om
deras lidande — återigen ett tema som Lewis’
änglar är utförligare om men som man tydligt
känner igen. Vad Eliots tre skyddsänglar än
liknar, inte är det traditionens gipsänglar med
sina fladdrande veck, pastellfärgade vingar och
honungsleenden.
Men så har inte heller de traditionella
änglarna i 1800-talsfrisyrer något som helst att
göra med de verkliga, ursprungliga seraferna
med stormmolnsvingar och keruberna med
tjurhuvuden. Inte heller med de rena
intelligenser som ännu under Dantes, Donnes och
Miltons århundraden styrde planeternas vägar
och brann i evig Gudsåskådan. Medeltidens och
renässansens änglar var förfärande
kraftuppenbarelser, i varje fall i den mån
vetenskapsmännen och inte folkmyterna hade hand om
dem. De var inte mer sötsliskiga än en
cyklo-tron, och inte mindre fysiskt energiladdade.
Dessa änglar, makter och väldigheter i
himlarymden har C. S. Lewis (som kan sin
medeltidslitteratur) tagit upp i planetfärdsromanerna
som levande individer utan någon som helst
sagostämning omkring sig. I en av romanerna
uppträder ett par av dem t. o. m. i nästan
mänsklig gestalt, i stället för i den
svårskönj-hara ljuskropp varmed de annars brukar antyda
sin närvaro för mänskliga sinnen. Deras
ansikten visar sig då ha ett så oblandat,
oföränderligt uttryck av ”intellectual charity”, ren
Lärlek utan den minsta inblandning av
mänskliga affekter, att det åt åskådaren från Tellus
närmast gav en känsla av skräck.
På andra ställen talar Lewis om den
erfarenhet en människa gör när hon för första gången
står inför oblandad Godhet och därvid märker
att detta möte har hon inte i grund och botten
längtat så hett efter som hon trodde, detta
ställer för oväntade och pinsamma krav på
henne... Eliots skyddsänglar är på samma
sätt i den realistiska kristna traditionen.
Oblandad kärlek och fullkomlig intelligens, förenade
med obegränsad styrka, är inte någon bräcklig
dekoration till en sentimental barnberättelse.
Det är något vi skulle springa långt för och
tjutande be att få slippa.
De fyra verkliga människorna i
”Cocktailpartyt” ser inte riktigt klart vad de har
framför sig i de andra tre, men de ser tillräckligt
för att bli rädda (utom Celia, helgonet,
förstås). ”Djävul” är ett ord som de med mer
eller mindre stark betoning ibland använder
om dem. Julia, Alex och Sir Henry har
verkligen inte bara en tvetydig existens mellan
societetsmänniskor och gudomliga sändebud;
de har också ärvt dubbeltydigheten ängel —
djävul från sina föregångare i ”Släktmötet”,
eumeniderna. I den pjäsen var de grinande
spöken, blodiga helveteshundar, utan drag och i
varje fall utan mänskliga drag, ända tills de
plötsligt i sista akten blir ”de ljusa änglarna”,
när deras offer har vänt sig om och försonat
sig med dem. I ”Cocktailpartyt” smuttar de på
sina glas, berättar poänglösa anekdoter eller
säger världsvisa obehagligheter, men de är
fortfarande lika inhumana.
Att vara human är som bekant väsentligen
att vara välvillig. Men kärleken, säger C. S.
Lewis på ett centralt ställe som Dorothy Sayers
citerar, har ingenting med välvilja att göra,
och detsamma menar Sir Henry Reilly när han
sänder den unga societetsdamen Celia till en
ohygglig martyrdöd på en civilisationslös ö.
Ingenting tillåts senare att dölja att hennes
fysiska lidande var fullständigt reellt och på
intet sätt upphävdes vare sig av de själsliga
prövningar hon gått igenom eller den höga
andliga ståndpunkt hon uppnått. Kroppen är
en verklighet som inkarnationsreligionen aldrig
kan och får bortse från. I Charles Williams’
martyrdrama påpekas samma hårda villkor:
himlen räddar sina barn endast på sitt eget
vis, ”som inte alls behagar någon, utom de
återlösta, och knappast dem”.
596
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
