Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Kerstin Anér: Änglarna vid cocktailbrickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄNGLARNA VID C 0 C KTAI L B RI C K A N
III
”Cocktailpartyt”s Celia inkarnerar samma
problem som Harry i ”Släktmötet”:
möjligheten att försona sig med en skuld som är
identisk med ens öde. Men problemet har betydligt
mognat sedan dess. Utvecklingen från ”Mordet
i katedralen” över ”Släktmötet” till
”Cocktailpartyt” går från lyrisk intensitet till
intellektuell genomlysning — den gör för övrigt inte
på något sätt intryck av att vara avslutad. Den
mördade ärkebiskopens moraliska problem
existerade överhuvudtaget inte som ett rörligt
skeende, utan som tre fristående block:
biskopens klarsynta beredvillighet att bära straffet,
gummornas blinda erkännande av sin synd,
mördarnas blinda envishet att inte erkänna
den. Det var endast en rent statisk harmoni
som där åstadkoms. Mera dynamik kom det
in i ”Släktmötet”, där Harry klarsynt till slut
accepterar en skuld som är både hans egen
och släktens och går ut till ett knappt antytt
missionärsliv, inte så mycket för att direkt
betala skulden men för att han genom att erkänna
sanningen har kommit ”på andra sidan
vansinnet” och nu inte ser några värden i den
vanliga sortens liv. Det andra alternativet,
biskopmördarnas, nämligen att blunda för
verkligheten och trösta sig med fiktioner,
representerades där av släkten, mor, mostrar och
farbröder, som vägrar inse vad det finns att
bråka om. I ”Cocktailpartyt” har Harrys
ögonblick av omvändelse och nytt val
behandlats utförligt resonerande och utan de lyriska
utbrott som i ”Släktmötet” mera markerar än
beskriver det.
Men Celia har inte en lika ensam och central
plats där som Harry hade i sin pjäs. Bredvid
hennes problem står likaberättigat ett annat,
Edwards och Lavinias, med ynglingen Peters
som ytterligare en variant i bakgrunden.
Edward och Lavinia Chamberlayne är ett
medelålders äkta par av en mycket vanlig sort, inte
det stoff som hjältar och martyrer görs av. De
har var och en på sitt håll en rätt futil
kärleksförbindelse, Edward med Celia (men hela
poängen är att för henne är den inte futil) och
Lavinia med Peter, en ung man med ambition
att bli författare. Båda råkar in i en nervkris
när deras förbindelser av olika skäl bryts, och
det radikala botemedel Sir Henry som deras
läkare finner på, är att avslöja deras enfaldiga
och trista äktenskapsbrott för vederbörandet
make. Berövade alla sina medvetet odlade
illusioner om sig själva och om den andres
högaktning, inser Edward att han helt enkelt inte:
kan älska, hans hustru att hon inte kan bli
älskad — och så skickar Sir Henry dem
tillbaks hem tillsammans, att göra det bästa av
ruinerna.
”Ja, naturligtvis kan det hända att de helt
enkelt mördar varann”, säger Julia efteråt,
”men risker måste vi ta — det är vår uppgift.”
Och i själva verket väljer de båda makarna
rätt, alldeles som Celia väljer rätt. De gör det
bästa av sin situation i stället för det sämsta.
De ger upp kravet på att få vad de aldrig kan
ge och stannar som vänner hos varann. Deras
resignation beskrivs inte som en dyster
passivitet men som en gemensam ansträngning att
hjälpas åt i den gemensamma förödmjukelsen.
Detta är ett motiv som knappast finns antytt
alls i de två första pjäserna, där vardagslivets
motstånd och blindhet inför evighetens
absoluta krav betecknas som något ont, som pä sin
höjd kan återlösas men inte beundras.
Förklaringen till detta nya perspektiv ligger kanske i
en rad i ”Cocktailpartyt”, Sir Henrys svar på
frågan om Edwards och Lavinias nya väg
tillsammans är en god väg: ”1 en värld av
vansinne, våld, grymhet, girighet — är det ett gott
liv.” Den motsatta visionen, helvetesvisionen,
har djupnat så mycket från 1939 till 1949 att
det finns plats ovanför den för mer än den
absoluta godheten, mer än en sorts godhet.
Helvetet, som beskrevs i så oförglömliga
verser i ”Mordet i katedralen” — ”or sit and
bite your nails in Aquitaine” — blev i
”Släktmötet” mera torrt antytt. Harrys erfarenheter
under Eumenidernas klor liknar ett helvete av
moralisk skuld i vanlig mening snarare än de
fyra mördarnas ”hell of make-believe / which
597
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
