Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Kerstin Anér: Änglarna vid cocktailbrickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KERSTIN ANÉR
never is belief”. Men i ”Cocktailpartyt”
kommer det tillbaka, utan poetisk prakt men i
otvetydiga rationella termer — ”ensamhetens
slutliga ödslighet i fantasiens spökvärld, där
aninnen och önskningar skyfflas om”.
Ensamhet, isolering är vad helvetet yttrar sig som på
jorden: oförmåga att älska, oförmåga att bli
älskad. Alla fyra människorna i
”Cocktailpartyt” gör på ett eller annat sätt upptäckten
att det endast var en illusion, när de trodde sig
finna verklig kärlek till någon annan människa,
och därmed en verklig mening med livet. Alla
fyra ställs inför valet att blunda inför denna
upptäckt och fortsätta att bedra sig själva, eller
att erkänna desillusionen och arbeta sig vidare
med den som grund. Alla fyra väljer rätt, var
och en på sitt sätt, och undviker det första,
det helvetiska alternativet. Pjäsen är alltså
verkligen en komedi. (”Divina Commedia”,
som Croce kallat en teologisk äventyrsroman
och som i den egenskapen hör till samma genre
som Lewis’ planetromaner, är också en komedi
i samma mening som Eliots. Den senare börjar
även den i helvetet och slutar i paradiset, och
även den är skriven ”på vulgärspråket”, dvs.
i en genre som tillåter den att gå som
braksuccés på Broadway.)
IV
Däremot är det ett tredje alternativ som
ingen av dem ens reflekterar på — att
acceptera desillusionen som det slutliga målet. Sir
Henry snuddar endast ett ögonblick vid tanken
i sitt samtal med Celia — ”desillusionen kan
själv bli en illusion, om vi förblir i den”.
Alternativet bör emellertid nämnas här, därför att
det utanför pjäsen är ett så populärt svar på
pjäsens egen grundfråga. Om inte kärleken,
verkligheten, sanningen finns inom oss själva,
var skulle den finnas då? naturligtvis
ingenstans; det är det bildade icke-kristna
västerlandets svar. Som Hans Ruin uttrycker det:
”Allt beror på att vi har tillräckligt mycket
kärlek.” Den idén tas inte ens upp till
diskus
sion av Eliot, och underlåtenheten är nog det
som tydligast av allt gör hans pjäs till ett
religiöst verk. Gud nämns inte i ”Cocktailpartyt”,
inte heller Kristus, inte heller någon speciell
lärosats, Celias kloster maskeras som ett
vilohem och skyddsänglarnas rituella böner utsägs
över en cocktailbricka, inte över ett
nattvards-altare. Men av kristendomens dogmatiska
ryggrad sticker ändå den viktigaste kotan fram ur
poemet: vissheten att det finns mer godhet i
universum än som ryms i en människa, och
att vi kan nå fram till denna verklighet och
få kontakt med en kärlek som är större än
våra egna ynkliga försök. Helvetet nämns ofta
vid namn i ”Cocktailpartyt”, himlen aldrig.
Ändå finns den där hela tiden som den stora
magneten vars dragning ingen undgår att
känna, och det namn den har i pjäsen är
”reality”.
Mänskligheten kan inte stå ut med mycken
verklighet, stod det i ”Mordet i katedralen”.
Där visade sig verkligheten i sin ambivalenta
aspekt som den ständiga bördan och den eviga
härligheten, Guds kärleks omättliga och
inhumana krav på människorna. I ”Cocktailpartyt”
betyder ”verklig” ett tillstånd som alla
personerna saknar och strävar efter. Man kan kalla
det för sanning och gemenskap i motsats till
lögn, förställning, dagdrömmens illusioner, och
den därur följande isoleringen inom subjektet.
”Helvetet är en själv — det finns inget att fly
från och inget att fly till. Man är alltid ensam.”
Men det ligger mer än så i ordet. ”Real”
används så ofta och så betonat i pjäsen att det
blir praktiskt taget synonymt med god — som
om ondskan vore enbart icke-verklighet,
ickeexistens.
Det är ju också en välkänd skolastisk tanke.
Det ligger nära till hands att illustrera den
ur C. S. Lewis’ lekmannateologi, som man så
ofta påminns om när Eliot kommer in på
helvetet. Himlen är enligt Lewis’ förklaringar den
enda verkligt fasta och reella tillvaron, den
enda som är värd att kallas tillvaro
överhuvudtaget. Inte bara för att den är den enda som
är god, men för att den är den enda som är
598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
