Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Kerstin Anér: Änglarna vid cocktailbrickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KERSTIN ANÉR
funnit är något helt annat, något hon inte kan
leva utan, och som hon nu inte alls vet var
hon skall hitta. Och hon känner det -— till sin
egen stora förvåning känner hon det — som
synd, inte att hon älskat Edward, men att hon
låtit bli att älska detta andra.
Sir Henry Reilly visar henne vägen att finna
sin verkliga kärlek, som hon har känt som
något lika mycket utanför sig som inom sig:
”Men vad, eller vem jag älskade, eller vad det
var som älskade i mig, det vet jag inte.” Hon
går också troget vägen, som nunna i en strängt
asketisk orden, korsfäst till slut av vilda
infödingar vid en missionsstation. Och
skyddsänglarna talar om hennes väg och dess hemska
slut med sin omänskliga eller övermänskliga
glädje.
Harry i ”Släktmötet” hade mördat sin fru
och följde sedan sina eumenider eller änglar
till en missionsstation för att göra bot. Det är
en symbol som tycks bibehålla en viss
igenkännlig balans mellan de båda leden, om också
en misstänkt banal sådan. I ”Cocktailpartyt”
förändrar Eliot bilden så att den omöjliggör
varje sentimentalt inomvärldslig tolkning. Det
är inte ett brott mot det sjätte budet som oroar
Celia (inte Sir Henry heller, för den delen);
det är ett brott mot det första. Hon hör till dem
som är skapade att älska Gud över allt annat
och som känner sig olyckliga, hämmade,
nevro-tiska och missanpassade — ”syndiga” — när
de inte gör det. Hon försöker att finna ett
surrogat för kärleken till Gud i vanlig sexuell
kärlek, men misslyckas. Två älskande möter
aldrig verkligen varandra, bara sina
fantasibilder av den älskade, upptäcker hon. Något
mycket starkare och verkligare är det hon
sträcker sig efter.
I pjäsen vet hon alltså inte alls vad det är
hon söker, men hon har den ödmjuka och
lärvilliga inställning som gör det möjligt för Sir
Henry att tala om det för henne. Man får väl
inte pressa allegorien för långt, men det finns
något hos den illusionsfrie erfarne
psykiatri-kern med sin klara insikt i sin egen begränsning
som får honom att likna Kyrkan mer än
äng
larna, den gamla visa Kyrkan som vet så mycket
om människorna och så litet om Guds
outgrundliga rådslag. Celia är en modern ung
kvinna som aldrig haft någon kontakt med
denna tradition och som häpen och förvirrad
upptäcker så omoderna känslor inom sig. Det
är det speciella i hennes situation, men själva
hennes känslor är givetvis ingen uppfinning av
Eliot utan en välkänd form av kallelse. På ett
mindre poetiskt och mera detaljerat sätt
redogör exempelvis C. S. Lewis i ”The Pilgrim’s
Regress” för en i viss mån parallell upplevelse
i sin egen utveckling. Han fann tidigt hos sig
själv en ”Sweet Desire” efter något som
antyddes men aldrig riktigt tillfredsställdes av
exempelvis romantisk litteratur,
äventyrsberättelser, vanlig erotik, och som han så småningom
till sin uppriktiga förtvivlan såg sig tvungen
att söka hos den Gud vars dystra lagbud
förmörkat hans barndom. Gudskärleken som en
instinktiv åtrå mer obarmhärtig än någon
annan instinkt är ett tema som Lewis inte så
ofta återkommer till; han betonar eljes mera
den andra sidan, träningen som är nödvändig
för att vara i stånd att följa denna åtrå. Han
är där givetvis i samklang med större delen av
all kristen litteratur, men det betyder inte att
temat ”Sweet Desire” är någon sentida nyhet.
Det enda nya är att denna längtan i modern
miljö inte omedelbart igenkänns och
uppmuntras, utan måste söka sin mening genom många
sällsamma förklädnader.
Inte heller är det någon ny moralisk
revolution som anmäles, när både Celia och Eliot
tar så lätt på den förras förhållande till en gift
man. Det är, som jag nämnde, en självklar
sak för de tre högkyrkliga engelska författarna
jag tagit med i resonemanget, att det är en
för kristendomen artfrämmande tradition när
sexuella synder betraktas som Synden med stort
S. Den är tvärtom förlåtligast av alla, medan
exempelvis girighet, avundsjuka och framför
allt högmod kommer mycket längre ner på
skalan. Lewis och Sayers har uttryckt saken i
populära föredrag, och den betonas på sin plats
i Williams’ Dantekommentar. (En hastig blick
600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
