Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Kerstin Anér: Änglarna vid cocktailbrickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄNGLARNA VID COCKTAILBRICKAN
på helvetets och skärseldens topografi visar
nämligen att Dante helt delade uppfattningen.)
Charles Williams illustrerar samma tes även i
en av sina romaner, där en ung
skrivmaskins-flicka av de goda andemakterna utses till deras
speciella redskap och genomgår höga mystiska
erfarenheter, medan hon bidrar till slutsegern;
detta trots att hon inte är någon oskuld. Endast
de onda människorna i boken hånar henne för
detta och kallar henne för hora.
Men dessutom är i Celias perspektiv
skillnaden mellan syndig och icke-syndig jordisk
kärlek försvinnande liten i j ämförelse med den
oändliga skillnaden mellan mänsklig och
gudomlig kärlek. Även det kyskaste och
lyckligaste äktenskap skulle för Celia vara ett
förräderi, ett avfall. Hon lever inte på det planet
där man väger böjelse mot moralisk plikt, men
letar febrilt efter de plikter som skall göra det
möjligt för henne att följa sin böjelse. Hon
har kommit över på nådens plan ifrån lagens
och ser all moral i dess rätta ljus, som en fråga
inte om vad man bör göra, utan om vad man
vill ha.
VI
Edwards, Lavinias och Peters problem är
emellertid inte bara att göra något drägligt av
sitt liv efter omvändelsen. Det är också att orka
bära skulden som Celias död lagt på dem alla.
I ”Mordet i katedralen” avlyftes den skulden
genom helgonets förböner; i ”Släktmötet”
kommer inte problemet upp i samma form,
eftersom helgonet och syndaren där är samma
person. I ”Cocktailpartyt” får de kvarlevande
det rådet av Sir Henry att göra något nytt av
det förflutna genom att acceptera det. I ljuset
av ”Mordet i katedralen”s svar betyder detta
tydligen bl. a. att acceptera sig själv som
syndare och den allt förödmjukande nåden som
ett faktum. Vildarna som korsfäste Celia i en
myrstack gör det på sitt vis genom att resa ett
primitivt tempel åt henne och offra spädgrisar
på platsen där hon dog, för att hon skall skydda
dem mot vilddjuren.
Det antyds för övrigt genom hela diktens
slut att skuldproblemet kan inte i vanlig mening
lösas. Det kan bara upplösas genom att infogas
i ett nytt sammanhang. Det existerar inte någon
på förhand given lösning, bara en möjlighet
till ett helt nytt tillstånd, åstadkommet av de
inblandades egna ansträngningar. I varje
ögonblick finns det förflutnas skuld kvar; i varje
ögonblick kan den skyldige ta den som
material för att skapa något nytt av den. Detta
är en variant av den enda förklaring på det
ondas problem som kristendomen erbjuder.
Vad den skapande konstnären gör med sina
uppgifter, kommenterar Dorothy Sayers, det är
vad en människa skall göra med sina problem
och vad Gud gör med det onda. En ekvation
och en detektivroman går jämnt upp i sin
”lösning”, men aldrig ett mänskligt problem.
Ur det kan bara en hittills oanad skapelse
framstå — eller också ingenting. Tankegången
översätter precis Eliots i slutet av
”Cocktailpartyt”. I ett större och djupare sammanhang,
i ett nytt mönster som väntar på att bli ritat,
kommer Celias död, Peters filmer och
herrskapet Chamberlaynes cocktailparty på sina
rätta platser, och det meningslösa får mening.
Så långt — eller ungefär så långt — ligger
”Cocktailpartyt”s tankegångar kongruenta med
det kristna material Eliot har funnit färdigt
före sig. Men det som är diktens kärna, frågan
hur man skall bringa på en en enhetlig formel
vardagsmänniskans ”obetvingliga
medelmåttighet” och helgonens raka låga uppåt, det är en
fråga som teologin inte är gjord för att
teoretiskt svara på, även om katolska kyrkan i viss
mån funnit ett svar i praktiken. Termerna finns
visserligen markerade i evangelierna. Å ena
sidan det till alla riktade ropet: kommen! varen
fullkomliga! å andra sidan konstaterandet i
liknelsen om såningsmannen att endast 25 %
de facto lyder ropet. Men alla helgon har
sedermera gjort var och en som de talade med den
äran att tro dem också i stånd att bli helgon,
för att de så tilläventyrs skulle vinna någon.
601
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
