- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIX. 1950 /
602

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Kerstin Anér: Änglarna vid cocktailbrickan - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

Det är inte predikantens uppgift att finna
ursäkter för dem som vägrar att lyssna. Men det
kan vara poetens att förstå dem.

Eliots version ligger skenbart inte så långt
från kyrkans visa indelning av livet i det aktiva
och det kontemplativa, båda nödvändiga, båda
ur en viss synpunkt lika mycket värda, men
inte för samma människa. ”Det är också
nödvändigt att göra ett val.” Men likheten kan inte
genomföras. Eliots Celia och Edward har

andra, mera dolda associationer och hör i
grunden till ett annat och privatare
symbolsystem. Vad ”Cocktailpartyt” är på det planet,
alltså som dikt, går inte denna uppsats in på.
Eliots kristna åskådning är så fast och sluten
att man, som Dorothy Sayers har gjort, kan
citera honom i uppbyggelseskrifter, och som
material för hans diktning kan man inte gå
förbi den. Men sedan kommer man in på ett
helt annat kapitel.

TEATERKRÖNIKA

av

EBBE LINDE

Misshandlad Bridie

Aldrig under den tid jag följt vår teater har
jag sett en begåvad författare åka på en
fruktansvärdare blåsning. Hur sorgligt det än
spelas så brukar man i alla fall kunna urskilja
styckets struktur och en eller annan positiv idé
hos regissör och skådespelare. Men här var allt
under isen, till den grad att den likaledes
bedrövliga presentationen av Peter Ustinovs
”Familj enäsan” i Göteborg för ett par år sen helt
överskuggades. Jag syftar naturligtvis på
Vasa-teaterns s. k. framförande av James Bridies
”Dafne” (”Daphne Laureola”). Alice Eklund
i huvudrollen läste sin läxa så själlöst som den
gör som varken begriper eller intresserar sig.
Man trodde sig närvara vid en första
kollationering. Åtminstone var det så vid den
föreställning jag genomled. Man får innerligt hoppas
att det inte är sista gången man får se
skådespelerskan på scen, för i så fall bleve det en
trist slutvignett på en bildsvit som i alla fall
började så piggt med den pyjamasskrudade
Kiki motionerande för fulla muggar på
Blancheteaterns scengolv under hela
Stockholms tillströmning — när? ack, det var
längesen. Man kan väl inte önska fru Eklund
pyjamas nu, men må hon till nästa gång skaffa sig
åtminstone en regissör och en lustspelsroll, som
hon kan räcka. ”Dafne” är en stor och svår
uppgift med sina tre plan: den perfekt polerade

societetsvärdinnan och ömma hustrun — den
periodsupande alkoholisten med sina bisarra
infall — och så i botten den nakna, olyckliga,
otillfredsställda, lidande, men levande och
fascinerande kvinnan. Något att bita i för en
genial aktris, en Tidblad eller Teje. Att man
skall kunna spela full så man drar ner
skrattsalvor och ändå till sist gör ett gripande
intryck, är bara den elementäraste
kvalifikationen. Fru Eklund fyllde ej ens den. Hon var
aldrig ens dragen; än mindre roande i fyllan;
allra minst patetisk.

Nej, det var murket. Och inte var det mycket
friskare på andra händer. Ernst Eklund drog
väl sin något lättare roll något bättre i land,
och Gösta Cederlund slet så man blev matt med
en övermäktig pråm, som kommit på sned för
honom och aldrig kom ur fläcken. En roll som
i originalet elakt porträtterar den nye
labour-magnaten med hans halvfina fasoner och
svaghet för den gamla aristokratin. En annan figur,
som i Londonföreställningen blev en pärla, var
en åldrig kypare. Där gick nu Olof Riego
kring och såg ut som gamle kamrerns sorgliga
julafton. Finländaren Leif Wager och unge
Sture Djerf i den lyriska, resp, hårdkokta
rollen, är det väl synd att gräla på, för de stod i
alla fall för det enda perfekta som förekom i
tillställningen, en högst realistisk knockout.
Värst av allt var nästan belysningen. Vasan
har en hel del strålkastare, jag räknade
åtmin

602

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:00:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1950/0620.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free