Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
stone åtta, men tro mig eller ej, när
belysnings-mästaren vridit på knappen kl 8 måtte han ha
gått hem för att spara 3: 50, för inte en nyans
modulerades på belysningen under hela tiden,
och detta i ett stycke, som är oerhört beroende
j ust av Ij usmodulation, med en intim restaurang
i första akten (där hjältinnan sitter belyst och
fångar uppmärksamhet, medan de andra
gästerna gör kommentarer ur skuggan) och en
trädgårdspaviljong där dagen dör och månen
går upp i de följande akterna. Men här: samma
hårda skolsalsljus, inte ens en ljuskägla på
Alice Eklund i hennes stora monolog i
slutscenen.
”När kritiken säger att spelet är bra, men
pjäsen dålig, är det alltid tvärtom”, säger ett
visdomsord bland teaterfolk. Några kritiker
har verkligen låtit dupera sig att kasta skulden
för fiaskot på pseudonymen Bridie och högst
överlägset kalla honom talanglös fäsör. Inget
kan vara felaktigare, så visst man med fäsör
menar en person som snitsar hop spelstycken
efter en mall, som han tror sig veta konvenerar
publiken. Tvärtom, är det geniets tillräckliga
kännemärke att strunta i publiken, och att
aldrig upprepa sig, utan myllra fram nytt i till
synes outtömlig fantasirikedom för det egna
höga nöjets skull, då är Edinburghläkaren O.
H. Mavor med den djärva örnnäsan, de milt
skarpkloka människokännarögonen och den
lilla fryntliga rundmagen utan tvekan ett
dramatiskt geni. Lägger man till dessa kriterier
också kravet på högt mål och överlägsen
självkritik blir saken visserligen mera tvivelaktig.
Författaren själv älskar att posera som den
intellektuelle slarvern, en dilettant och kåsör
som inte tar sitt verk på allvar och inte begär
att andra skall göra det. Men fråga är hur
mycket härav som är en känslig människas
camouflage för hennes svaga punkt,
svårigheten att bedöma det egna verket. Lika visst som
man kan finna gott om missade effekter och
löst prat i Bridies verk, lika visst finner man
utomordentligt stramt byggda och
välberäknade saker, inte minst ”Daphne Laureola”.
Och ingen kan ta ifrån honom att vara en av
de tre skotska dramatiker genom tiderna som
verkligen betytt något eget och nytt. Den förste
är John Home, som mitt i
shakespearetraditio-nens yvighet skrev den enda stramt klassiska
engelskspråkiga tragedi, som kan sättas
bredvid Corneilles och Racines, i deras anda,
”Douglas”. Den andra är J. M. Barrie, som
kastade in i den engelska realismen sin skotska
fantasi och sagoglädje, ”Peter Pan” och ”Mary
O. H. MAVOR (James Bridie)
Rose”, och tidsmaskinens första brittiska sving
i ”Dear Brutus”. Den tredje är alltså
Mavor-Bridie. Från uppförandet av hans första succé,
”Solljussonaten”, daterar skotsk teater av i dag
sin innevarande epok. Hans senaste,
”Drottningkomedi”, som spelar i Olympen och Troja,
hade en hedersställning nyss på festivalen i
hans hemstad. Och mellan dem ligger en rad
av åtminstone 33 mycket olikartade pjäser:
historiska visioner som ”John Knox”,
karak-tärsstudier som ”Daphne” och den förträffliga
”Mr Gillie”, farser, melodramer, godmodiga
borgerliga satirer och bibliska fantasier. Ett
enda förenar dem (utom författarglädjen och
inslagen av skotskt), den outtömliga rikedomen
på vad Hjalmar Bergman kallade
”krumelurer”, dvs. pittoreska och egenartade människor.
Dem hittar Bridie överallt med stor lätthet, och
i otaliga varianter, precis som en entomolog
hittar skalbaggar överallt. Där ligger vad han
har av genialitet. Men någon durkdriven
tillsnitsare, någon mönsterskräddare, någon
pu-blikberäknande fäsör är han minst av allt. Han
har blivit skamligt behandlad av tjänstefolket
vid sina första visiter i svenska hemmet —
också ett framförande i Göteborg för några
år sen hörde till de pinsammare uppträdena.
Men det är vår skam och ger ingen anledning
att för framtiden hålla honom från porten.
603
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
