Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Axel Strindberg på Lilla Dramaten
En som verkligen också blivit illa behandlad
är Axel Strindberg. När han efter fem tryckta
skådespel och två i press äntligen får ett stycke
uppfört på Dramaten, där han borde
förekommit långt tidigare, så får han till regissör ett
okänt namn, av allt att döma en elev, om vilken
endast det kan sägas att han, för att formulera
det mjukt, ingalunda är på minsta sätt en
mogen kraft. Är det fair handlat mot en ung
författare, som vill hävda sig med något nytt mot
övermäktig tradition, att ge honom en sådan
baklänges startbelastning i konkurrensen?
Något om att ungt bör paras med ungt har
måhända föresvävat teaterchefen; men då krävde
ju konsekvensen att man också använde
oerfarna skådespelare ur en ABF :s ungdomscirkel,
och vart skulle det ta vägen? Det är viktigare
att en verklig talang tar sig an just det nya.
Om inte Alf Sjöberg, utan Kurt-Olof
Sundström, fått hand om ”Den dödsdömde”, så
undras om inte Stig Dagermans dramatik
hastigt stannat i stöpet; och om inte Operan en
gång i tiden givit sin stora scen och sina bästa
krafter åt ”1 Rom” så vem vet om ens den
store August fått ork att fortsätta genom de
kommande motigheterna? Vården av unga
genier är en av nationalscenens första och
angelägnaste arbetsuppgifter, men alltjämt bland
de mest försummade; gud vet om där inte
fortfarande på sina håll råder den uppfattningen
att sådan vård är onödig, därför att geniet
alltid bryter sig väg och kommer att skriva på i
det tysta ända tills det blir stora klara
mästerverk, även om det aldrig uppmuntras med att
tryckas eller spelas det minsta. Sådant är
romantisk vidskepelse som bör snarast avskaffas.
Ingen mästare har fallit från himlen. Säkert
är att ”Kunde hända” som startpjäs betraktad
är mycket överlägsen ”1 Rom”.
Om den lilla pjäsens innehåll och struktur
skall här inte ordas, eftersom jag kan hänvisa
till tidigare referat i BLM:s sommarnummer.
Låt mig endast tillägga att författaren själv,
efter vad han meddelat mig, inte haft en tanke
på de genomförda politiska paralleller, som gav
sig för mig vid läsningen, och inte omedelbart
var så villig att acceptera dem. Huvudsaken för
honom har varit skillnaden mellan en fri och
en tillknäppt livsstil, säger han, och flickans
övergång till den förra när ett fönster öppnas.
— Regins stora fel, förutom den överallt
märkbara allmänna osäkerheten i detaljer, var att
den med alla rimliga och orimliga medel sökt
uppdramatisera skeendet i pjäsens första
avdelning. ”Eugen står vid skåpet till höger,
smusslar med nånting”, heter det i
regianvisningarna för första scenen. Det är sockerskålen
som han nallar ur; tant Gerda kommer fram
och smäller honom på fingrarna, men när han
gnäller får han en bit i alla fall. Ett vanligt
vardagsförlopp i en torpstuga, som i det här
fallet får sin tillräckligt makabra färg av att
det snattande barnet inte är ett fysiskt barn,
utan en förvuxen halvidiot. Men regin lät
honom inte alls stå vid skåpet och smussla. Han
ligger på alla fyra och håller skåpdörren på
glänt och stirrar på skåpets ena ben med
ruvande vanvett. Tant Gerda står inte vid spisen
och vänder sig oväntat om, som föreskrivet är,
nej, hon sitter förankrad vid bordet med
handen knuten om käppen och fixerar honom
olidliga minuter som en bödel på Grand Guignol
sitt offer. När hon omsider ingriper, så är det
inte med en lätt klatsch på fingrarna, nej hon
stapplar över scengolvet och låter käppen dansa
på fyrfotingens rygg, vilken då bölande kilar
på alla fyra tjugu meter västerut. Paus.
Ömsesidigt stirrande. Och så vidare, hela vägen. Att
det som är äkta tänkt blir oäkta och
uppblåst är inte det värsta; värst är att hela
kontrastbalansen mellan den första, realistiska
avdelningen och den andra, expressionistiska,
förrycks. Första delen skall naturligtvis spelas
precis som livet i ödemarksstugorna är, strävt,
nerskruvat, inbundet, med små skygga medel,
mycket realistiskt. Så kommer drömscenen
(tekniskt bra infälld på Dramaten) och
därmed i ohämmad aktion avslöjandet av de
inbundna spänningarna; vilkas explosiva
sprängande av den återställda förstaaktsramen är det
konstnärliga innehållet i tredje delen. Nu fick
en billig scenexpressionism dränka igenom
alltihop, och allt blev mos. — Ulla Smidjes Marie
hade annars förtjänster, en sorts enkel renhet.
Men Holger Löwenadler verkade fullständigt
ointresserad av sin uppgift vid den föreställning
jag såg (han torde varit bättre på premiären).
Hans Strååt saknade smådrag i sin
framställning av den politiserade Pieter, som för att
citera Ekelöf ”har förlorat förmågan av
likgiltighet som är förmågan av lycka — kanske”.
Och Hans Sundberg slutligen var helt odräglig
och otrolig: möjligen en patient med logorrhé
från rum nr 13 på Beckomberga, men inte en
karg bygdeimbecill, som han uppenbarligen
måste vara. Dramaten är skyldig Axel
Strindberg upprättelse.
604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
