Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Björn-Erik Höijers nya pjäs
Lyckligare lott drog Björn-Erik Höijer, som
fått Bengt Ekerot som regissör, i dennes första
uppgift på Göteborgsstudion, utan tvivel en av
de allra bästa föreställningar Ekerot någonsin
lagat. Höijers nya skådespel heter numera ”Det
lyser i kåken” (en tidigare version kallades
”Blod på snön”). Det har utkommit i vintras
(Tiden. 4: 75.)
Också här är vi i obygderna, mil från
närmaste turiststation: den manliga protagonisten
är jägmästare och nationalparksföreståndare,
och som färgstark dekoration figurerar en
väg-visarlapp. Men huvudpersonen är jägmästarens
dotter, som lider av blödarsjuka eller liknande,
och kåken är ett tattarnäste på nationalparkens
kant. Där är en finngubbe, som kan stämma
blod. För hans och dotterns skull har
jägmästarn låtit packet bo kvar hittills, och för
hustruns skull, för hennes oro; men nu är
hustrun död, han har en ny fästmö och nu
skall dottern skickas bort och packet vräkas.
Men flickan revolterar, hon trivs hos
fattigfolket, bättre än i den respektabla miljö som
hon utgått ur, precis som Höijers egen
diktar-fantasi. Så skär hon sig med glas för att
framtvinga faderns kapitulation, men komplotten
tar allvarligaste vändning och hon dör sin
martyrdöd. Varpå alla blir skakade och bättre
människor.
Jag skrev apropå Höijers förra pjäs, ”Dans
på bryggan”, att dess största tillgång var
stug-lukten. Det tog författaren ganska illa upp, men
jag undrar om han inte kommit på försonligare
tankar efteråt. Han broderar nu själv på
luktmotivet i en replik, och j ag vedervågar att
upprepa påståendet. Intrigen och ämnet har ju sina
svagheter. Den helgonlika flickan med mystisk
sjukdom har vi sett litet för mycket av, vi har
mött henne inte bara i ”Dans på bryggan” utan
mångenstädes, ofta hos Ingmar Bergman och
senast i ”Flickan på vinden”. Den kvinnliga
blödaren, blodet på snön, är ju ett tema med
stark omedveten apell, men sakligt är det svagt:
arvsanlaget för hemofili ligger i
X-kromoso-men. En kvinnlig blödare är en dubbel
abnormitet med bara ett par fall kända i hela den
medicinska litteraturen; och att en sådan skulle
nå 18 år är väl nästan exempellöst. Gör vi
antagandet att hon gj ort det i alla fall, så måste
hennes liv vara så ständigt hotat att det där
med glasskärningen nästan blir en likgiltig
ceremoni. Antar vi å andra sidan att
sjukdomen är något annat, så bortfaller ju flickans
särställning. Var och en kan dö av avskurna
pulsådror, med eller utan mystisk sjukdom,
vartill då den senare. Lägg härtill att Höijer nog
undertaxerar publikens fattningsförmåga och
följaktligen här och var upprepar sina
klargörande upplysningar tills man är illa trött på
dem, att han fortfarande är tung, saknar humor
(mycket till sin egen skada) men inte en viss
böjelse för melodramatik — så är väl det
negativa sagt. På kreditsidan står den
vederhäftiga och intressanta personskildringen och
framför allt målningen av miljön; inte vilken
miljö som helst, men just stugan, som här i
andra akten -—• stugan, så påtaglig att den
inkorporerar åskådaren och man känner den
lappsjuka lukten, stuglukten, som Höijer lyfter
till minnesvärd poesi.
Härmed vill jag ej ha sagt att ”Det lyser i
kåken” i allt skulle stå på samma ståndpunkt
som ”Dans på bryggan”. Tvärtom, där finns
tydliga framsteg i nästan alla hänseenden, men
de är inte sensationellt stora. Kanske är
diktarens dramatiska form nu definitiv. Och förblir
så tung. Det är då viktigt att inte regin
ytterligare förtynger med många accenter och
pauser. Det fanns nog en liten tendens till det
hos Ekerot. Annars hade han som sagt löst
sin uppgift mönstergillt. Den vanskliga
glas-skärningsscenen till exempel trodde jag aldrig
skulle kunna fås att gå över rampen, när jag
läste den. Men det gick, utan oxblodblåsor,
med utnyttjande av en röd jumper på flickan
och det röda eldskenet från en öppen härd på
den glittrande plastbiten. Praktiskt taget alla
rollerna i fina händer, som det skall vara:
Kolbjörn Knudsens starkfriska femtioårsman,
Berta Halls ödemarksfästmö, Ulla Jacobsson
som den unga flickan, Harry Ahlins
resignerade pilsnergubbe, Lisa Lundholms käring och
åtskilliga till. Kanske dock den professionelle
anmärkaren noterar att Eva Stibergs
filmskönhet som ”lill-horan” inte borde ha tagits så
bokstavligt, och att Yngve Nordwalls lapp, om
än sinnrikt tänkt, var litet för mycket utförd
utifrån. Rekordsvår roll, utan tvivel. Plats för
autentiskt lappinslag?
Moravia i Malmö
Den mest helgjutna teaterupplevelsen under
september blev överraskande nog
dramatiseringen av Alberto Moravias roman ”De
likgiltiga” (”Gli indifferenti”) på Intima scenen i
Malmö. Överraskande, för att konstellationen
Gösta Folke—Härje Ekman så ofta har brukat
605
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
