Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
resultera i rätt stela föreställningar och för att
den italienska kritiken varit ganska onådig. Så
skrev den ledande tidskriften II Dramma att
dramat var lika undermåligt som romanen var
förtj änstfull. Och det kan vara att särskilt sista
akten inte fyller kraven på ibsensk dramatisk
ekonomi, vilka krav är mera levande i Italien
än här hos oss. För att få fram den inre
monologen hos en tilltänkt mördare har anlitats
utvägen med en fiktiv rättegång. Det greppet har
vi ju sett på många andra håll, hos Kafka,
Borchert, m. fl. och vi ser det lustigt nog också
denna månad i ett lustspel, André Roussins
”Bobosse” på Nya Teatern i Stockholm, varom
mera senare. Det är alltså inte särskilt
originellt, fast klatschigt utfört. Parallellställningen
av fantasi och verkligt förlopp är inte heller
något helt ovanligt. Men så mycket ovanligare
är den mästerliga kraft och fart, varmed
situation och händelser presenteras i den
naturalistiska första akten. Knappt har ridån varit uppe
två minuter, så har man konflikten klar för sig,
slag i slag, och sitter spänd. Och viktigast av
allt, Moravias ton av omutlig ärlighet, av
illusionslös men långt ifrån nihilistisk
människokännedom slår hela tiden igenom ribbverket;
vi känner hans personlighet som en fast hand
på den moraliska gungflyvandringen.
Dramat för oss in i en egentligen ruinerad
italiensk överklassfamilj, där familjefadern är
död; det hela har hittills hållit sig flytande mest
på skenet och på moderns älskare, en
finansman och spekulant. Men nu är denne trött på
krediten och trött på modern; i stället kastar
han sina blickar på den uppvuxna dottern, och
man undrar mindre om hon skall sälja sig än
för vilket pris och av vilket skäl, för att rädda
modern eller för att komma bort från henne.
Huvudfiguren är ingen av dessa utan Michele,
sonen och brodern, som bara står vid sidan och
registrerar, eftersom allt för länge sedan har
blivit honom så likgiltigt. När han får klart
för sig systerns läge funderar han nog ett slag
på att skjuta förföraren och rädda familjens
ära. Men det blir bara fantasier, och de blandas
med fantasin att han kunde ha gjort sig en bra
slant på affären sj älv, genom att uppträda som
kopplare. Det ”lyckliga” slutet med officiell
förlovning mellan flickan, Carla, och den
dubble älskaren kunde inte ha varit bittrare.
Det låter tröstlöst, men är det inte helt.
Likgiltighetens problem har varit bland de stående
i Italiens efterkrigsdramatik, ganska förståeligt
utan tvivel i ett nödvändigt krigs- och
kom-binationstrött land, som kastats mellan
ytter
ligheter. Det är t. ex. temat i Gian Paolo
Calle-garis ”Cristo ha ucciso” (ungefär ”Kristus slog
ihjäl honom!”), dess kanske mest
uppmärksammade verk. Men där blir det entydigt fråga
om väckelse och skampåle. Hos Moravia
tillkommer genom den inträngande analysen
också en förståelse, som innebär ett element
av försoning (som all förståelse gör) och
samtidigt hoppet om kanhända ett bättre.
Marianne Löfgren med snabba handrörelser
hade en praktroll som den hysteriska, alltid
svartsjuka modern, Mariagrazia; Kerstin Rabe
som hennes rival och dotter var också hon mer
övertygande än någonsin i en sorts slapp
intensitet (eller kanske man skall säga intensiv
slapphet) som framhävdes än mer av hennes
mörka skönhet. Georg Årlin (älskaren) och
Toivo Pawlo (Michele) på höjden av sitt bästa,
och det vill numera säga mycket. I en mindre
roll återsåg man med nöje den länge försvunna
Sonja Sjöstrand. Till och med Anders Frithiof,
som knappast rörde en muskel i sitt ansikte
eller ett tonfall i sin röst som domaren, och
Mona Dan-Bergman vilken stum gled kring som
husa, var på något underligt vis med om att
skapa oförglömlig atmosfär. Det var god teater.
Donagh McDonagh i Hälsingborg
Den gamla kämpaandan vid The Abbey
Theatre har tynat bort, klagar irländarna
själva. Regimens patriotiskt släthåriga
repertoarideal har tagit död på den. Hegemonin har
släppts i väg åt andra håll, till The Gaiety och
Belfast. Men vid abonnerade aftnar för
”enskilda sällskap” är programmen lindrigare
censurerade. Då kan enkom för ändamålet
bildade klubbar få uppföra ungefär vad de vill.
Därav använde sig den organisation för den
irländska dramatikens fortsatta främj ande, som
har lyrikern och kritikern Austin Clarke i
spetsen; och vid sin första framstöt för fem
år sen hade den verkligen nöjet att få in en
fullträff: den unge j uristen och poeten Donagh
McDonaghs bisarra versdrama ”Happy as
Larry”. Det har sedan, inte minst på sista året,
gått sin rund litet varstans i världen, däribland
nu som John Zacharias’ första program i
Hälsingborg.
”Lycklig som Larry” är ett lekfullt
melodramatiskt och högst fantasirikt stycke,
internationellt till sin söm av ironisk blague, men till
stoffet irländskt så det knakar. Dess finurliga
vers, som än dansar i anapester än skrider i
högtidlig knitteltakt har fått en utmärkt
för
606
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
