Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
svenskning av Åke Lindström. Sina närmaste
nordiska själsfränder har McDonagh i Alf
Henrikson och Kjeld Abell, fast han nog är litet
grövre och saftigare. När ridån går upp ser vi
fyra skräddare i sin verkstad, sysselsatta med
att sömma och skrodera. En av dem berättar
åskådligt för oss och kamraterna om ”grannie”,
gammelfar, eller farfar, som den svenska texten
säger; han hette Larry och blev förgiftad av
en doktor, som sen gifte sig med änkan. Sådan
trolöshet hos en lagvigd kvinna upprör
skräddarna. En av dem anropar moirerna, och de
inställer sig också med blixt och dunder i
växlande skepnader. De ger skräddarna tillåtelse
att in corpore rida till det förflutna för att
utkräva hämnd. Där inträffar de just som
doktorn tågar till likvakan med änkan vid handen,
till tonerna av Mendelssohns bröllopsmarsch.
Hyggliga som de är ryggar skräddarna först
för kraftåtgärder; men besinnande att det hela
ändå är för femti år sen, och doktorn således
redan död vid detta laget, förgiftar de nu i sin
tur honom med hans egna mediciner. Men
Larrys änka blir inte alls belåten. Hon vill
väcka fästmannen till livs genom en
transfu-sion av blod, som hon enligt någon underlig
inre logik tänker tappa från den döde maken.
Men när hon sticker kniven i denne, vaknar
han enligt samma sällsamma logik till liv igen,
och i stället är det den otrogna som dör i
förskräckelsen. Och nu visar det sig att Larry gör
precis som makan, han gifter om sig innan hon
är kall, och det med en ung änka, som i sin
tur svurit att aldrig ta en ny man, åtminstone
inte förrän leran torkat på den bortgångnes
grav — för vilket ändamål hon också dagligen
fläktat densamma med en solfj äder. Det är
sinnlighetens seger över saknaden, det vill säga
livets över döden, som i burlesk form med
vemodsinslag predikas i den uppsluppna parabeln
om farfar Larry, som hade två hustrur, den
ena ond och den andra god, men aldrig kunde
komma underfund med vem som var
vilkendera, och nu är död och lyckligen har upphört
grubbla över den saken sen många år — och,
slutar stycket,
nu önskar vi er och den ni är kär i,
att ni må bli lika lycklig som Larry.
Det fattades åtskilligt i Hälsingborgsteaterns
framställning. Samspelet och inte minst
diktionen borde kunnat förbättras, om det funnits
mer av tid (alltid knapp vid säsongens första
program i till stor del ny ensemble). Men det
fattades inte goda idéer. Och en del av de
sce
niska vändningarna var etsande nog att sätta
sig fast i minnet. Dit hör bilden av godmodige
Larry själv med skomakarförkläde och yviga
mustascher (Sven Magnusson) och av den
gänglige Uncle Sam-figuren till diabolisk
doktor i hög hatt (Kewe Hjelm); samt den vackra
änkan, Marianne Stjernqvist, i hennes elegant
regisserade dans i svart klädning till refrängen
”Döden är skurken, Döden är ärkeskurken”,
o. s. v. Det var en rolig kväll; och hade man
kunnat höra bättre och hade inte det hela flutit
litet långtrådigt ibland så hade det varit ännu
roligare. Olof Montelius’ dekor berömvärd.
Congreve och Marivaux
Introduktion av gamla mer eller mindre
ospelade klassiker har kommit på modet och
intet ont i det, men genren har sina risker. Vi
har få skådespelare, som är tillräckligt tränade
i stilspel, och särskilt gäller detta Göteborg, där
styrkan alltid legat åt annat håll. Det var nog
litet oförsiktigt av Stig Torsslow att välja
Con-greves ”Love for Love”, kallad ”Kärlekens
maskerad”, till första säsongprogram. Han
hade behövt lära känna sujetterna först och
haft längre tid på sig att drilla dem. Nu blev
det väl inte direkt fiasko — som det hotade
på genrepet — men halvbra. Undras för resten
om pj äsen är mycket att ha, trots succéerna av
1695, 1943 och senare år i England? Om inte
Congreve själv hade rätt, när han påstod att
den var usel bredvid ”The Way of the World”,
som gjorde dunderfiasko 1700, till den grad
att den då trettioårige författaren aldrig repade
mod att komma igen? I England står alla
Con-greves fyra komedier högt i kurs nu, det är
sant. Hans namn läses bredvid Shakespeares
och Shaws i taket på Lyrical Theatre i
Ham-mersmith, som en av landets fyra främsta
dramatiker. Det må vara, men nog överskattar man
i England hans internationella dimensioner.
Han beröms med rätta för sina bilder ur tidens
liv och sina många muntrande typer; men i
ingetdera hänseendet når han halvvägs upp till
sin något yngre samtida Holberg, som därtill
alltid har i sina stycken vad Congreve saknar
åtminstone i ”Love for Love”, en enhetlig och
meningsfylld handling. Den erotiska
frispråkigheten kan visst roa, och har väl sin mission i
England inte minst. Men även om det är löjligt
att kalla den rå, vilket är den gängse
smäde-glosan i uppslagsböckerna, så saknar den
onekligen elisabethanernas friskhet.
Vad som nu hände i Göteborg var att nästan
607
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
