Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Marivaux’ ”Den farliga vänskapen”. Scenbild av Georg Magnusson
alla skådespelarna roade som typer när de först
kom in, varför heller ingen särskild skall
nämnas. Men snart tröttnade man på dem en efter
en och längtade att det skulle komma en ny.
När stycket var slut hade man sett ett
panop-tikon, men inget mer. Man applåderade
mekaniskt och gick hem tom. Det kan ju hända att
en kraftig beskärning av replikerna och
åtstramning av situationer och ton hade kunnat
rädda ett dramatiskt intryck. Men Herbert
Grevenius som översatt har inte velat gå in på
ett sådant experiment. Han har följt originalet
skickligt och hederligt utan ingrepp, och lagt
sig vinn om att bibehålla den egaliserat
kon-versanta tonen över det hela. Stilriktigt på sätt
och vis, men inte på vis och sätt. Det
levandegör för oss tidstraditionen, om det spelas bra;
men inte Congreves ställning inom
tidstraditionen. Det var genom sin (efter dåtidens mått)
direkta och burdust karakteriserande replik,
som han skilde sig ut från Dryden et
consor-tes; och det hade ur den synpunkten inte varit
ohistoriskt med ett ganska burdust och
osnirklat språk från scenen även i dag.
Här kommer vi in på frågan om
bearbetningar eller ”trogna” översättningar, rättare
sagt om inre och yttre trohet, om musealt och
funktionellt, med allt vad den diskussionen
brukar uppröra av lidelse och tankegrums. Nu
stannar teatern vanligen på halva vägen; men
fråga är om man inte alltid helhjärtat borde
ta ut steget åt endera hållet. Tag till exempel
Lilla Dramatens föreställning av Marivaux’
”Den farliga vänskapen” (La 2nde ”Surprise
de l’Amour”). Jag bekänner att jag hade
mycket mera roligt åt Irma Christenson i
hu
vudrollen än åt Madeleine Reynaud hos Jean
Barrault på Theatre Marigny. Det intelligent
skiftande minspelet, de expressiva rörelserna,
som började knyckigt och slutade med en mjuk
kurva, precis som den bana böckerna beskrev
när hon började bombardera den stackars
Hor-tensius och alla andra i fjärde akten! Vacker
var hon också, helst i den grå klänningen i
första akten. Och den festliga stämningen
förhöjdes präktigt av de övriga färgrika
krumelurerna, Erik Strandmarks snorsnyftande och
putsglade betjänt, Ingvar Kjellsons långnäste
och glåmige magister, blå som blåbär i
munnen; också Uno Hennings uppvaktande baron
med den underliga jämfotanigande reverensen.
Till och med de musicerande pappfigurer som
Rune Carlsten eller Georg Magnusson satt
framför rampen och lät hissa upp och ned gjorde
sitt till nöjet. Åtminstone till en början. Men
mot slutet tröttnade jag, och jag tror aktörerna
också. Det blev för tomt. Och inte var det på
det sättet som Marivaux någonsin spelades.
Varför då inte löpa linan ut och skära i texten
och intrigen, där det blir för långsläpigt efter
vår tids smak, eller tilldikta, där det behövs,
för att få bärigt innehåll i helhetens anda
förstås — man tilldiktar och ändrar ju ändå så
mycket i den aktiva formen. Museala
föreställningar för sig, på Drottningholm, Comédie
Frangaise, gärna också på Dramatens studio,
när den kommer; där skall det råda stiltrohet
både till ord och åthävor. Men för 1950-talets
levande spelscener det som lever i
klassiker-arvet, framtaget utan ironi och på sätt så det
griper oss i dag utan museala konsiderationer.
608
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
