Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Då måste pappgubbsraden offras. Den blir
liksom en symbol för sittandet mellan två
stolar. Spektakel från gamla sekelskiften kan roa
till en tid, men inte hur länge som helst. Låt
oss undvika den ställning till kulturarvet, som
är hållningen hos en grund obeslutsam man
som har ärvt sin mormors gamla våning. Han
har inte nog kunskap och förstånd att se den
med pietet och lära om gammal tid, men ej
heller inrättar han rummen efter sina nya
behov. Han låter dem gro igen, men försöker ändå
pliktskyldigast bo där ibland, och tar då
revansch genom att underhålla besökaren med
litet elaka lustigheter om salig gummans smak.
Vi skrattar med ett slag. Men sen tiger vi och
det händer lätt att vi börjar att förakta.
Komediernas rad
Litet grand av pappgubbslustighet tyckte j ag
nog också att man spårade i Mimi Pollaks
föreställning av Colettes ”Chéri” på Dramatens
stora scen. Där brann nog också hett blod och
levande verklighet, men när? — när de båda
ungdomarna Karl-Henrik Fant och Maj-Britt
Nilsson var ensamma på scen, annars blev det
hela mycket uppblandat med damm och
färgad fjäder. Något som gjorde sitt till var väl
situationen, en halvgammal sångerska som
underhåller en ung pojke, och hans mor,
sångerskans väninna, som gifter bort ynglingen
med en jämnårig flicka, utan att han säger så
mycket som flaska. Den luktar eo ipse för oss
parisisk budoar-bellettristik, till den vilda grad
att vi tror den mera oförsonlig med levande
liv än den kanske i själva verket är. Och så
var det då Inga Tidblad i kokott- och
artistrollen, som Colette själv modigt spelade vid
urpremiären 1923. Hon är alltför skicklig och
erfaren att kapsejsa helt i den, men inte kan
jag tycka att hon var vidare lämplig för rollen,
eller rollen för henne. Det blev torrt och tanigt,
man saknade den stora ångesten. Men framför
allt är det åttitalsinteriören med de levande och
döda antikviteterna, mycket roliga i och för
sig många av dem (inte minst Tollie Zellman,
som har kvar förmågan att rulla en stillsam
replik så en salong får paroxysmer) — men
som helhet provocerande ett skratt, icke med
utan åt det som sker i pjäsen.
Pappgubbs-skrattet.
För övrigt har det varit många komedier i
farten, det brukar höra till september. Nya
Teatern öppnade visserligen sin säsong med
Tennessee Williams ”Summer and Smoke”
un
der namnet ”Jagande efter vind”, med Inge
Waern också här i huvudrollen, som i
Riksteaterns turné (BLM III 1950). Men sedan
fick teatern upp en nyhet som artar sig till
långkörare, André Roussins senaste schlager,
”Bobosse”, här döpt till ”Boboll”. Pirandello i
lustspelsförpackning är ingen absolut nyhet.
En stor del av de italienska fars- och
komedibyggarna utnyttj ar honom friskt med Eduardo
de Filippo i spetsen, och vi har också sett
komedier av Anouilh och Thornton Wilder där
han tydligt går igen. Men här är han alltså
i stor, oförfalskad och ytterst vital kopia.
Iden-titetsproblemet hamras så det slår gnistor
(ofarliga!) och handlingen vrängs och
skrynklas ut och in så åskådaren har svårt att följa
med och hålla reda på vad som är verkligt, och
skall föreställa verklighet, eller föreställa bara
sken. Det är meningen att så skall vara. Att
konsternerat folk skall rusa upp i bänkarna och
protestera och trängas för att få igen sina
pengar. I Paris hade man statister i
bänkraderna till det, de fick göra tjänst som klack
senare (om det nu behövdes). Per-Axel
Bränner har inte vågat sig på något sådant smussel,
han har väl varit rädd för att full panik skulle
utbryta då; men några Orson-Welles-risker får
man ta och jag tror han gjorde oklokt. Det
blev litet ovissare och trögare nu än Roussin
tänkt sig. Men bra spel, på nästan alla händer.
Särskilt Sture Lagerwall och Sven Lindberg
storartade.
Det har varit en hel del andra komedier och
thrillerpjäser i sving, bland annat inom
Riksteatern, men jag har inte sett dem. Jag noterar
i alla fall från Riksteatern Strindbergs ”Gustaf
Vasa”, som varken är komedi eller thriller,
men visst tangerade bådadera; och från Malmö
Marc-Gilbert Savajons ”Lyckans värdshus” på
Södra Teatern och Noel Cowards tidiga komedi
”Markisinnan” (”The Marquess”) på
Stadsteaterns stora scen. Den senare föreställningen,
i Gunnar Ekströms regi, var för resten
utomordentligt både vacker och roande, så länge
den höll sig inom karaktärskomedins ram. När
den gick över i burlesk, som den gör framåt
slutet, tappade regissören taget. Sådant är inte
hans styrka. Agneta Prytz och Arnold
Sjöstrand trevliga i huvudrollerna, med Nils Fritz
som god tredje man och resonnör. I det yngre
paret såg man Hariette Garellick, som hade ett
par oemotståndliga tonfall och var
förskräckligt söt, och den blyge Rune Turesson; medan
Folke Sundquist var den hurtige ynglingen som
får korgen och inte alls tycker det är tråkigt.
4 BLM 1950 VIII
609
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
