Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
BERTIL MALMBERG
Bertil Malmberg: Med cyklopöga. Bonniers
1950. 7: 50.
Bertil Malmbergs ”nya stil”, ”den tredje
puberteten” som han själv kallar den, omfattar
hittills tre diktsamlingar och framstår med den
senast utkomna som en sluten enhet, en trilogi.
Mittstycket är den stora fragmentsamlingen
”Men bortom marterpålarna”. De båda
sidostyckena, ”Under månens fallande båge” och
”Med cyklopöga”, liknar varandra däruti att
de jämte fragment och ”poetiska anteckningar”
även innehåller längre dikter, dels i ett friare
föredrag, dels mer retoriska och
programmatiska med anknytningspunkter till den tidigare
Malmberg. I triptyken är den sista samlingen
en värdig högerflygel. Intrycket av helhet är
så starkt att man skulle önska sig de tre
diktsamlingarna i en volym (med dagboksdikterna
ev. ordnade en suite). Kanske kunde sådant
bli möjligt när upplagorna slutsålts. Det bleve
en av de väsentligaste diktböcker vi hade från
denna mellankrigstid.
Det i egentlig mening nya i ”Med
cyklopöga”, som i de andra samlingarna, är att den
hastigt nedkastade poetiska anteckningen i så
hög grad fått spela rollen av bärande estetisk
princip. Nu är ju Malmberg och har alltid varit
en attitydernas och inte en nyansernas mästare,
skulptural mer än koloristisk, och det kan inte
förnekas att även hans impressionism får ett
drag av attityd och föresats, en föresats — om
uttrycket tillåts -—• att redan nu skriva
efterlämnade dikter i form av outförda
”Diktämnen”, sådana som man brukar träffa på i slutet
av många Samlade skrifter. Hur skulle
Malmberg, lika litet som någon annan, kunna komma
ifrån sig själv? Ändå innebär detta nya ett
ganska storslaget, kritiskt vaket och mycket
vitalt försök att abdikera (och därigenom
acceptera) sig själv:
att avvärdera varje värde,
att avkasta
vad som aldrig var min egendom
men ingivet utifrån,
endast förlita mig på ett:
det genuina,
den arkimediska punkten,
nycken som framspringer
ur väsendets innersta.
Hur lyckas han med ett så stort, man kan
säga övermänskligt (och däri ligger attityden)
företag? Som andra, inte mer än till hälften,
och det är mycket nog. Sj älva föresatsen är här
ett resultat. Ett sanningskriterium är — om
man genomläser de tre diktsamlingarna i följd
— den relativt stora procenten av
obetydligheter bland dessa dagbokspoemer och
diktämnen. En mindre diktare skulle ha sovrat,
Malmberg håller sig för god att göra sig större än
han är. Och detta gör hans senaste fas
mänskligt intressantare än de tidigare i den mån jag
känner till dem — jag undantar då en liten
mellandiktsamling som ”Vinden”, där
”triptykens” levnadsstämning på sätt och vis redan
finns föregripen. Malmbergs mantlar har
annars varit för romerska, de har inte röjt
kroppsformen. Den röjs naknare här.
Dock innehåller ”Med cyklopöga” även en
del romerskt. Den börjar med ett slags
lärodikt, en Ars Poetica på fri hexameter, där man,
trots kloka saker som sägs, inte kan undgå att
irriteras av vissa skanderande ekon efter en
akademisk-klassisk romantik, sådan den
idkades av Nya Skolan i Tyskland och Sverige (i
Tyskland senare än i Sverige). Det är för
undertecknad själva Wagnerspöket i den
malm-bergska borgruinen:
Detta emellertid är diktarens bindande regel:
Ingenting annat än det som grundats på självsyn
må du fånga i tecknande ord! Det andra är
väder-Sök ej att pressa mer ur den splittrade texten
än den är villig att prisge! Otydligheten
utfyller ärligt fragmentet, men gissningen ljuger.
Hur klokt på många sätt. Men det är sagt på
sådant vis att innehållet kritiserar själva de
ordalag med vilka det är sagt. Vad man kan
förebrå Malmberg är inte innehållet, att han
är en ”hertig av skymningar”, utan att hans
form är så stel gentemot innehållet att
vatici-nanta tonfall förrädiskt dyker upp även i de
enkla annotationer som han ingalunda ville ha
”ristade i koppar”. Men — är inte detta just
att förebrå honom de anlag för melankolisk
perseveration över vilka han alltid har klagat.
Och är det då en förebråelse?
Hur som helst: med Malmberg duger det inte
att vara småaktig — man får se till avsikten,,
610
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
