Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Om diktare, som man brukar säga, har till
uppgift att lida ett ställföreträdande lidande, så
vågar man kanske hoppas att den som går till
höstens lyriska husapotek hos Sjödin skall
finna kryddor som är så omsorgsfullt prövade
att de lindrar kval och krämpa. Men patienten
bör ha kraft nog att uthärda stark medicin ty
här bjuds snarare brinnande malört än frusen
honung för blodets heta svall:
Mejsel, hacka, räfsans pinnar,
liens sträva bett i sorkens bo,
flimmerhetta och på bockar
drar hon fräsande på himmelskupan.
Äsklukt, bockens vittring likt urin
på tungan och ett bak på snokar,
digitalis, ekorrumpa, ormspott.
Snoken i diket, hugget i hjärtat,
klövervolmar, ett rus i luften av dofter.
Din hand är som ängsull.
Så ser alltså en miniatyrsats ut i den hetsande
äckelsymfonin, en liten mellanrätt på häxkökets
bravurmeny, en etapp i förgiftningens
sjukjournal. Symfonin har tydligen två temata, ett
större (furioso) som man kanske kan kalla
ett Hon och som representerar maran, det
lustbara hotet och hemskheten, livets gifter och
livets röta (och livets rötter i svarta jorden),
ett mindre, mildare och mindre frenetiskt,
nästan elegiskt maktlöst som man kan kalla ett
Du, ett Du som är tillflykt och lisa — ”Din
hand är som ängsull”. Med intensitet och
virtuositet är dessa temata sammantvinnade och
drunknar kanske ibland i varandra som jaget
ibland kan drunkna i detet. Mellan ett härj ande
Hon och ett skymtande Du löper dock
feberkurvan, mellan rasande kval och sval lindring
rusar, stillnar, blodets svall. Tills musiken efter
några ärggröna mässingsstötar och en kort
lyrisk kadens tonar bort i ett mildare moll:
”nässlor blommade och tog ifrån oss allt” ■—
för att sluta med ett desperat ironiskt
stråkdrag:
Så slocknar än oktobers solar
och skrumpnar i dagars kala träd.
Under hälen knastrar brunbränd säd,
med mig själv jag ensamt bolar
och slukas bort i svarta svalg.
Ack, syster, våra ögon av emalj.
Maran dödar oss inte och om inte heller
förgiftningen, demonernas och de glödande
maskarnas gift, det tärande giftet i vårt lätt
förhäxade hjärnkök, gör det, så återstår
försteningen, förstelningen: ”Ack, syster, våra ögon
av emalj.”
Att Stig Sj ödin är en av våra mest begåvade
poeter visste man redan efter läsningen av
”Sotfragment”. Han har inte låtit sig nöja utan
i ”Nattliga besök” radikalt förändrat sin
motivkrets och sin poetiska metod, formellt
särskilt iögonfallande genom den djärva
konkre-tionstekniken som ibland nästan chockerande
enkelt — men därför inte enkelt att imitera —
ansluter sig till folklekarnas räknerim och
besvärjelseramsor. Han har vunnit ytterligare i
uttrycksfullhet och häftighet och man vill
gärna förtroendefullt och förhoppningsfullt
(och obarmhärtigt) jaga honom mot ännu
väldigare ansatser. Åke Janzon
HONUNG OCH DROPPAR
AV MALÖRT
Bo Setterlind: Poeternas himmel. Bonniers
1950. 5: 75.
Sten Hagliden: Kringrännas. Norstedts
1950. 5:25.
Maria Wine : Född med svarta segel. Bonniers
1950. 6: 75.
Egentligen finns det ingenting att säga om
Bo Setterlinds fjärde diktsamling ”Poeternas
himmel”. Ingenting annat än att den plötsligt
finns där som en fjärde där det förut bara
fanns tre. Och när man tänker denna
djupsinniga och lätt svindlande tanke till slut, att före
dessa fyra fanns ingenting av Setterlind,
upptäcker man att man verkligen måste ha upptäckt
att poeternas himmel har fått en ny fixstjärna
— man hade så när sagt ”en blond manet”.
Ditt hus hade tretton lyktor
vem spelade på dem i skog.
Månen, den blonde maneten
flöt upp mot en fönsterbog.
Månen är obestridligen den mest
iögonfallande poeten bland våra planeter. Den belyser
kanske inte så mycket och någon nämnvärt
värmande inverkan lär den inte ha, men är
vädret i övrigt någorlunda klart och tydligt
betraktar man den med välbehag (blott ett fåtal
torde den inge en rysning) och den är inte utan
fascination. En halvtimme två gånger om året
är nog — även om man tar i betraktande livets
lättstötta korthet — den minsta tid man bör
ägna åt Bo Setterlind. Och de silverslantar dessa
stunder av nyckfulla äventyr och lysande
ingi
612
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
