Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
velser kostar i marknaden återfaller som
månstrålar över läsarens häpnande anlete och
rynkade änne.
Bo Setterlind har onekligen en gynnsam
belägenhet: för honom är världen poesi och ”att
skriva är att nalkas Gud”. Med all sin
lekfullhet, sin ordberusning och sin åtminstone
skenbart esteticerande attityd förenar han
paradoxalt ett drag av naiv fromhet och nästan
patetisk andakt. ”Låt oss bedja för alla dem,
som icke kunna bli religionsstiftare” är nog
inte ett tomt slagord, och även om den religion
han själv ständigt stiftar ännu så länge består
rätt mycket av månstrålar finns där redan
också ett inslag av vänlighet, av mjuk styrka
— även när poeten agerar en smula Gulliver
i Liliput — och en broderskapskänsla som
kanske skall växa ännu starkare när han en
gång börjar tröttna på sin poetiska trymåbild.
”Aldrig har jag förut sugit så vilt honung
ur poesi” heter det i en av Setterlinds dikter.
Även om man inte kan uttala sig lika
kategoriskt efter läsningen av ”Poeternas himmel” så
medger man villigt att där finns — i
setter-lindsk mening — honung. Där finns den
vederkvickelse man känner vid mötet med en
obestridlig, en oemotståndlig poet, som har en egen
stil och en nästan överrik känsla för den lyriska
skönheten som inte är allena saliggörande men
ändå litet saliggörande.
Om man anklagar författaren till ”Poeternas
himmel” för en viss yvig egocentricitet — och
hur utledsen skall han inte ha hunnit bli över
den anklagelsen — så måste man i rättvisans
namn rikta en liknande förebråelse mot
författaren till diktsamlingen ”Kringrännas”. Men
medan självupptagenheten hos Setterlind är
ostentativ och fyller en ofta verkningsfull
artistisk funktion är den hos Sten Hagliden en
mera medelmänsklig och illa dold egenskap, ur
mänsklig synpunkt kanske mera förlåtlig —
vem vågar ta sig rätten att förlåta ? — men ur
konstnärlig synpunkt till rätt stort förfång. Sten
Hagliden är visserligen ingalunda jagbesatt
men han har anmärkningsvärt svårt att nå ut
ur egna plågors labyrint och när han med den
stränga behärskning som framför annat
utmärker honom anstränger sig att göra det ritar
han ändå labyrinter som är hans egna lika. Ut
ur bitterheten når han endast för att resignerat
tillstå att han ändå vet, ändå vet ”att utanför
det egna är de många möjligheterna, är allting
stort”. Men med denna till vanmäktigt pris
köpta sanning slutar hans bok. Och i alla fall
läser man den med både respekt och iver för
intensitetens, den kärva smakens (av malört),
och den ofta hårt hamrade lakoniska formens
skull. Att syntax och rytm i kanske ännu högre
grad här än i hans tidigare böcker bär spår
av ett hängivet Birger Sjöberg-studium är ett
påpekande som ser ut som en förebråelse men
det kan också med en viss rätt uppfattas som
en smickrande jämförelse — en viss andlig
frändskap är inte svår att förnimma mellan
”Kringrännas” skald och den ouppnåelige som
skrev ”Kriser och kransar”. Man liknar ju den
ande som man förstår — enligt salig jordanden
som var en vittnesgill person.
Gertrude Stein (som också var en vittnesgill
person och klok mot sina medmänniskor) hade
till princip att när hon kritiserade konstverk
aldrig kritisera detaljer. Det är en föredömlig
princip. Men när man ibland inför ett verk
som i sin helhet är tilldragande, beundransvärt
och stimulerande stegrar sig inför enskildheter
som inte är det, frestas man att göra ett avsteg,
ett snedsteg. Maria Wines nya bok ”Född med
svarta segel” är ett sådant verk. Den
”nyfos-forism” som var en av det lyriska 40-talets mest
iögonfallande och minst ärorika landvinningar
men som redan nu på de flesta håll tycks vara
obarmhärtigt övergiven, övergiven, dröjer ännu
kvar i många av Maria Wines dikter. Det
ny-fosforistiska adjektivöverdådet och
virveldansen av hopade genitiver i mer eller mindre
halvsurrealistisk regi — ett överflöd av mjölk
och honung — kan möjligen anses passa
skaldinnans poetiska temperament och det klär
henne ibland som en stjärneskrud klär en
sago-drottning. Men det vore att göra hennes
naturliga poetiska begåvning orätt att påstå att hon
behöver detta prunkande staffage, dessa skönt
maskerade lakuner för att komma till sin rätt.
Hennes poesi är bäst när den är ”naken som
ljuset”. Bättre än när den låter bilderna jaga
varandra på ett sätt som kanske är frenetiskt
men kan bli rutin:
skönheten är den blindas dröm om ljuset
blixten i det jagade rådjurets öga
den är morgonens jungfru
som spinner sitt nystan av guld
ett segel åt svanornas pilformade båt
den är vinden som rider dagens hästar
till kvällarnas svarta ängar
Detta är vackert, nästan magnifikt, men det är
en aning för mycket och ändå endast en del.
Och det är i all sin rikedom litet fattigt på inre
613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
