Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
spänning. När det i en annan dikt heter att
”kyssens röda sniglar bar svarta stenar i sin
mun” är det inte det surrealistiska i
sammanställningen utan det nästan kliniskt kuriösa
man reagerar emot. Hur litet Maria Wine i
själva verket är beroende av denna
överflöds-ornamentik och dessa konstgrepp ur luften
framgår dock dess bättre av det stora flertalet
dikter i ”Född med svarta segel”. Följande citat
är ett prov på hennes mognare, mera asketiska
och i grunden mera uttrycksfulla stil:
Alla har vi lärt oss
att leka låtsandets lek
den ensamme mannen lyfter på hatten
för alla inbillade bekanta
som ständigt korsar hans väg
de unga flickorna pressar fnittrande
ihop sina lår
när de tror en eldsvåda passerar dem
och vem lyckas inte
för några ögonblick inbilla sig
att han är skridskobanans lysande stjärna.
Här är också de symbolbärande orden
”eldsvåda” och ”skridskobanans lysande stjärna”
innebördsrika och expressiva.
Efter dessa glosmästerliga kriakråkor som
anmälaren länge måst samla mod att tillfoga
Maria Wines bok finns ingenting annat att göra
än att rekommendera den genom att tala om
att den är en vacker, egendomligt formad vas,
kanske inte alldeles avslutad — vem kan
avsluta? — men djup nog att rymma
vederkvickelses honung vars sötma nästan ständigt
genomborras av några droppar bitter visdoms
malört. Åke Janzon
VID BETRAKTANDET AV
ETT UNIVERSUM
BERNT ERIKSON: Porträtt av diktaren som
oändligt universum. Opus VIII. Eget
förlag 1950. 10:—.
Litet didaktiskt, litet pedantiskt dekreterar
bernt erikson i sitt Opus VIII:
om sålunda en diktare som komplement och
utbyggnad till mikrokosmosdiktningen
önskar skapa en makrokosmosdiktning, gjuten i
lyrikprosans form — poesiens svala
inne i prosans tunga stenblocksbröst — och därvid
speciellt anlitar syntesen i en grad som
blott är njutbar för extraordinära samtidssinnen —
Om sålunda sker, menar bernt erikson, kan det
hända att ”hans reella mening förvandlas till
löjlig omening”. Han tar emellertid (som den
häpnadsväckande tjurskalliga våghals han är)
risken och anlitar vad han kallar syntesen, det
vill säga han företar för närvarande
”medvetandets sekundära resa nummer två” och han
kallar denna äventyrliga och rekreerande färd
för ”Porträtt av diktaren som oändligt
universum”, en boktitel vars monumentala
blygsamhet man aldrig skall upphöra att beundra. Om
man med universum menar ett lexikon över
alla de ord och alla de ordsammanställningar
som är tänkbara i författarens medvetande kan
man nog säga att titeln är träffande. Om man
med ett porträtt av diktaren menar ett löpande
band av verbala utgjutelser (där ständigt varje
tankeansats nästan omärkligt glider över i nästa)
kan man nog också säga att titeln är träffande.
Jag kan inte med visshet erinra mig om det i
bernt eriksons ordförråd — som är det
väldigaste någon svensk författare förfogat över
—■ finns ordet hånkatarakt. Men som en
hån-katarakt skulle man enklast och kortast kunna
karakterisera hans senaste bok. Om bernt
erikson är universums avbild — vilket det vore
småaktigt att ifrågasätta — är han också
universums gissel och man läser hans lärorika
smädelser med en blandning av häpnad och
deltagande. Han fördjupar sig inte mycket i
futtiga förorättelser, han sätter bara saker på
sin plats och kallar dem vid namn, det vill säga
han bestämmer noggrant det lämpligaste
invektivet för såväl beteenden och predikament som
entreprenörer, myter och kemiska
förändringar. Inte bara ”Den Heliga Satans
Familjen”, ”fasadintellektet”, ”solskensmormor” och
det mänskliga samlaget utan även ”uslingar
utan efternamn och madonnor utan
underkropp”, ”Den eviga upprepningen” och all
världens docenter blir mer eller mindre illa
tilltalade av denna vältalare. Hånkatarakten
grimaserar men låter då och då grimasen
upplösas i ett ”melankolmaniakaliskt småleende”
som ibland kan spela som en lyrisk parkfontän
långa stunder — så i den långa egendomligt
nakna kärleksförklaringen till den ångestmörka
blondinen. I vissa avsnitt blir här katarakten
katedral med månstrålar och solljus
strömmande in mellan ordkaskadernas vattenpelare:
en dödens livskristall stod du plötsligt omvärvd av
vita lågorna från
all överrumplande mannacerebralitet och fann att din
känslas flöden icke ägde hemortsrätt här
och att du själv skulle förvandlas till din egen
främling om du stannade och lät
rosenskon uppsugas av tankarna, orden, åtrån. många
avsked finns och några sliter hjärtat ur bröstet,
å jag är alltför full av skrik för att nu vilja skrika!
du mjukläppiga, vallmoblodsröda världssyster
614
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
