Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
jag som är mänskligt kosmos
ska slita sönder himlens stängsel därför att du kräver
frigörande; du som är fågel och gyllene
rop ska flyga med mig ända in i solkärnan, till
dik-tisk förlossning ...
Mycket mothån inför hånkatarakten upplöser
sig i virvlande vattenstoft och imma inför
denna ström av smärtfylld känsla, detta brus
av nästan mycket stor lyrik. Detta
kärlekspor-trätt, som ovanstående förhållandevis korta
citat inte gör full rättvisa — ett skönt och vilt
Sturm und Drang-porträtt — är väl det mest
imponerande partiet i Opus VIII men även
andra stimulantia kan antecknas. Varje vän av
den bernt-eriksonska diktionen studerar
säkerligen med utbyte den underliga och mäktiga
adjektivkatalogen som registrerar
universalindividens tiotusen uppenbarelseformer. I
bokens senare parti gläder man sig inte minst åt
den originellt markerade dagboksmässigheten
och får för övrigt tillfälle att pendla mellan
nöjet att ta del av åtskilliga både briljanta och
barocka formuleringar — ”nig inte för livet:
det är ingenting att niga för” ■—■ och
irritationen över några särskilt svårartade juveniliteter.
Men ett makrokosmos må ha rätt att befinna
sig i alla åldrar. Och den ”viskningsråa
under-livsbetagenheten” måste naturligtvis lika litet
vara den universelle främmande som
”west-minsterabbeybegravelsen” i
”Anspråkslöshetens Corner”, Medusas huvud eller den
”självserverade ögonöppnaruppgiften och
hjälpkal-lelsen”. Det verkar som om bernt erikson hade
livsaptit och avsky för sin egen aptit men också
livsavsky och aptit på sin egen avsky — i en
sådan grad (sådan temperatur) att han blivit
diktaren som nästan tvångsmässigt utvecklar
dessa lysande gåvor, dessa brinnande
åkommor. ”Och därom är ingenting mer att säga
än om allting annat” — som han själv med sin
blandning av nonchalant högmod och
paradoxal självironi vid något tillfälle påpekar.
”Porträtt av diktaren som oändligt
universum” har bernt erikson måst trycka på eget
förlag. Om man ett ögonblick mediterar över
hur många betydligt likgiltigare böcker som
ganska regelbundet utkommer måste man
beklaga förläggarnas kallsinnighet. Och man
skulle vilja hoppas att bokmagnaterna ändå på
något sätt ville underlätta ett författarskap som
tyder på en så egenartad, egensinnig och i vissa
avseenden kolossal begåvning. Exempelvis
genom att ge bernt erikson ett aktningsvärt
rese
stipendium. Medvetandets fortsatta resa kanske
skulle befrämjas genom några smärre
miljöbyten — kanske skulle de förändra universum
en aning. Om det nu vill förändras.
Åke Janzon
ÅDERBRISTNING
Sivar Arnér: Vackert väder. Bonniers 1950.
8: 50.
”Ibland föreställde han sig att någon
blod-störtning hade inträffat långt inne i honom,
ungefär i sextonårsåldern”, heter det om
huvudpersonen i Sivar Arnérs ”Vackert väder”,
och bilden kommer tillbaka också längre fram
i boken. ”Den märktes inte genast, så att han
visste om den, eller så att han dog. Någon åder
brast i honom, så att blod läckte ut och
cirkulationen inte behövde pressas fram med samma
puls som förut. Trycket lättade i vävnaderna
som var svullna och hårda, huden spändes inte
längre, nerverna trängdes inte.” En
åderbristning har skett också i Arnérs egen konst. Den
har kvar sin kärva knapphet och energiska
kontur, men innanför stängslet blommar i mystisk
avskildhet och med fina dofter glädje, frid och
tålamod. Den strävt redliga prosan, med
hemliga rötter i knittel och krönikespråk, har blivit
ett allt känsligare medium för ovärldsligt ljus.
Till sin yttre typ är ”Vackert väder” en
skenbart nyckfullt, i grunden strängt
komponerad Stockholmsroman om nuet 1950, där
solen som alltid skiner över onda och goda och
människor är så olika och handlar så olika med
sina liv. Blicken urskiljer två huvudtyper. Den
ena har någonting lyckosamt i själva grunden
och bygger vidare på den, öppen för impulser
utifrån, med självrespekt och respekt för allt
som finns till, den andra är avstängd utåt och
skrämmande sned innanför, så att kamplusten
missar sitt mål och till sist, om trycket
hårdnar, blir självförintelse. Man tänker på den
bleka sierskans ord i ”Kallocain”: ”Från oss
går det levande ut. I er går det livlösa in.”
Till den förra sorten hör Alf,
trädgårdsmästar-pojken som tar studenten och sedan får plats
som posttjänsteman i ett blankpolerat tekniskt
underverk till posthus, knappt gjort för
ofullkomliga människor. Men varken det blanka
eller det omänskliga rår på honom. Han har
sin växtgrund. Fint visas hur Alfs lyckliga
förhållande till modern — vilket får blomma ut
till full frigörelse — förbereder hans
äkten
615
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
