Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
skapslycka med Vaino. Arnér har tills dato
varit könshatets fanatiskt ärliga skildrare. Man
och kvinna, i vissa av hans böcker, har verkat
mer som förbittrat antagonistiska tendenser,
instängda inom jagets glaskupa, än som
människor av kött och blod. Man har rentav
kunnat fråga sig, om så oförenliga makar
överhuvudtaget kan råka komma ihop, ty ”man gifter
sig alltid mycket riktigare än man tror” (sid.
175). Arnérs nya mognad spåras främst i
romanens kärleks- och äktenskapsskildringar. Hur
beundransvärt olikartade är inte de tre
förhållandena tecknade —- med finaste blick för
polariteterna, deras samverkan, respektive
ur-spårning. De sparsamma scenerna mellan Alf
och Vaino ger verkligen en smak av den stora
och svindlande glädje som kan spränga
glaskupan och vidga medvetandet. Det sinnliga
momentet är inte bortträngt men förvisat till
en underordnad plats, och tonvikten faller på
själarnas vänskap — som i medeltidskärleken
som ju Arnér är kännare av. Just formens
knapphet, lyckans kortvarighet och dödens
plötslighet — Vaino rycks bort genom en
olyckshändelse — är av gripande verkan. Alf,
den efterlämnade, förlorar trots allt inte fästet.
Han lyckas ta det svåra steget in i avskildhet,
munkens avskildhet, som inte är isolering utan
motsatsen. ”En gång har Vaino varit. En gång
har han älskat Vaino, och hon har älskat
honom. Därför är det han kan leva.” Ur livets
och dödens engångsföreteelse har en andlig
verklighet fötts; det spröda, ömtåliga,
”ljuvliga” hos Vaino har tagit gestalt inne i honom
och skapar vidare där.
Genom att författaren så följdriktigt och
fullödigt har burit fram mystikern inom sig,
har han också fått ett friare och fastare grepp
om stridbarhetens tendens. Alf är med osynliga
trådar förbunden med de sneda, de urspårat
stridslystna. En förbundenhet som kan leda till
gott eller till ont. Han har starka relationer
till Henrik, Vainos bror, en bunden
upprorsman, vars radikalism är vanmäktig, upplöst
inifrån och mogen för defaitism. Scen ur det
förflutna: ”Du kommer en dag att ställa till
med något, kunde fadern säga, redan när
Henrik inte var äldre än tolv. — Ställa till med
vad då? ■— Tig pojke!” Men Henrik bemödade
sig om att ställa till... Den kavata Elin, Alfs
arbetskamrat, är inspärrad i en ännu hemskare
cirkel av våld och underkastelse. Ett ögonblick
tvivlar Alf på att det var riktigt att rädda henne
från självmordet i stället för att låta henne dö
och slippa en utdragen pina. Men samtidigt
anar han att ”man kommer inte ifrån genom
att dö”. Och dessutom: i hans nya värld finns
alltid förnyelsen, det oberäkneliga, det
plötsligt klarnande vädrets möjlighet. ”Visst har
människan sina gränser, som hon omöjligen
kan ta sig över. Men många jämrar sig över
gränsernas obarmhärtighet innan de ännu har
upptäckt vad som finns innanför. De blir för
fort övertygade om ohjälpligheten, därför att
de gärna vill bli övertygade. Ögonblicket har
sina gränser, dagen sina, men de ligger som
socknar inom levnadens stora land, och först
den gränsen är obeveklig. Vem som helst kan
erfara att det som är omöjligt en dag, redan
nästa är möjligt. Och en och annan får också
pröva det stora sönderbrytandet, med en
gränsdragning som verkar alldeles ny.”
”Vackert väder” är en märklig bok, som man
inte fort blir färdig med. Den har många skikt.
Dess puls slår lugnt, men ändå är känslan av
världshot närvarande. Frågorna hur vi ska bete
oss i nuet tvingar sig på: strida eller fly eller
fördjupa det passiva motståndet? Men varför
huvudpersonen, så rakvuxen och så klar i hj
är-nan, skriver på en viss lögnbesmittad fredsappell
är mig fördolt. Ty det är väl den så kallade
Stockholmsappellen som åsyftas på sidan 124?
Symbolhandling för att visa, att inte
kommunisterna ensamma ska få ta freden på
entreprenad? I så fall en oriktigt vald symbol enligt
min mening. Emellertid är det ett glädjande
tecken, att äntligen en av de yngre svenska
författarna, och därtill en konstnär av Arnérs
rang, börjar närma sig dessa brännande frågor
och med fina känselspröt söker fånga
verkligheten — och verklighetsflykten — bakom de
farliga politiska slagorden.
Margit Abenius
FRUKTAN FÖR
TOMRUMMET
Per E. Rundquist: Kalla mig Ismael!
Veckotidningen Vi/KF :s bokförlag 1950.
11:—.
Ensamhetens ohygglighet och gemenskapens
svårighet har alltid varit ett led- eller
åtminstone erinringsmotiv i Per E. Rundquists
författarskap. Småningom har han låtit det växa
ut till dominerande huvudtema, samtidigt som
han med allt medvetnare kraft har satt in sin
speciella uttrycksform på genomföringen: det
616
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
