Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
spända lyssnandet till vad som sker ”medan
ingenting händer”, den snabba
protokollföringen av små och viktiga förskjutningar i
känslolivet. Efter skisserna och etyderna i
vårens novellbok, ”Utsatt till vargarna”,
återkommer Rundquist i höst med en ny roman som
är hans största kraftansträngning hittills och
hans största konstnärliga seger.
”Kalla mig Ismael!” presenterar
ensamhetstemat i lidelsefull sättning och kritisk
tillspetsning. Boken har två huvudpersoner. Mikael är
en ung man som har hamnat på nervhem sedan
han erfarit en så förfärande tomhet -— och en
så förfärande skräck för denna tomhet ■— att
hans motståndskraft har svikit. När berättelsen
börjar är han åter på väg ut i livet och hans
bror, en i alla avseenden välmående
Öster-malmsdirektör, har lovat ta hand om honom
tills han kommer i gång med någonting. Men
Frans -— direktören — har en hustru, Lola,
som inte mår lika bra. Hon befinner sig i den
traditionellt farliga fyrtiårsåldern och känner
sig både på ett bestämt och ett mera obestämt
sätt otillfredsställd med sin tillvaro. Hon är
rädd för Mikaels ankomst, känner den som ett
dunkelt hot. Han kommer, och hotet — eller,
enligt Frans, de dumma idéerna — blir
verklighet. Inte så att Mikael skulle bära sig
olämpligt åt. Men det börjar hända någonting med
Lola. Frans tror att brodern sätter religiösa
griller i huvudet på henne, att han påverkar
henne med sitt ännu inte helt friska grubbel.
Det är inte fallet. Det är bara det att
Mikaels närvaro aktualiserar hennes
neurotiska tendenser — eller från en annan aspekt:
gör henne medveten om sin belägenhet i
hans tomrum, i det mållösa varandets
ensamhet. ”Hon kunde känna det som en icke
troende, som häftigt längtar efter att få
tro”, eller i varje fall efter att få dela sin
brist på tro med någon. Den senare varianten
av hennes längtan blir i sin tur ett orosmoment
för Mikael; så laddas atmosfären upp av
psykiska irritationer, som sakta spänns mot sin
bristningsgräns. Utan att någon märker hur
det går till drivs Lola allt längre in i hysterin,
en tid camouflerad som hj ärtlidande, och
slutligen till psykos, när hon känner sig bedragen
av Mikaels ”flykt” från sjukdomen. Han har
nämligen — efter mycken desperation •—
funnit förlösningen, det åtrådda ”enkla”, i
kärlekens identifikation med en annans ensamhet.
Medan Lola bryter samman har Mikael fått
känna att han var ”så djupt på djupet av det
främmande, att han var framme. Så nära som
PER E. RUNDQUIST
en människa kan komma en människa. Där
hon ser människan — och hisnande känner
igen sig • - ”
Ett schematiskt referat kan inte ge en
föreställning om den utomordentliga
nyansrikedom, som Rundquist får fram i skildringen
av detta händelseförlopp, eller riktigare av den
händelselöshet där kriserna föds och växer och
knyts till eller sprängs. Stilen är hans gamla,
men den har en nervös känslighet som aldrig
förut. Han följer de minsta skiftningarna i
människornas sj älsliv från ett psykologiskt
bakhåll, där ingenting väsentligt undgår honom
och ingenting oväsentligt skymmer sikten.
Orden hoppar som små lågor mellan
situations-beskrivningen och registreringen av rörelserna
under ytplanet. De olika skikten smälter ihop,
meningslösa beteenden och likgiltiga repliker
avslöjar sin betydelse, tankar och handlingar
och känslor griper in i varandra som
kugghjul. Ett stilprov kan visa Rundquists teknik t
Något kom upp i halsen, i ögonen: det var vågen
som lossnade —• den var inte stor, underligt nog inte
så stor — det som var stort var lossnandet, befrielsen.
Efter vågen, som inte var så stor, kom stilla vatten.
Hon lät det komma och rörde om i det med häftiga
snyftningar. I det stilla vattnet var hem och ansvar:
hon piskade det till skum i en befriande känsla av
617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
