Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
oansvarig njutning. Och plötsligt reste hon sig och
gick med hukande skuldror ut ur rummet.
Rundquist firar ständiga triumfer i denna
mikroskoperingskonst, som ofta får en
språklig förtätning av rent lyrisk-magisk intensitet;
så i det anförda styckets upprepningar. Faran
med metoden är att förhållandet mellan skogen
och träden lätt blir oklart — en fara som
Rundquist inte helt undgår: förnimmelserna
tenderar att börja leva ett egenliv på människornas
bekostnad. Saken är emellertid inte fullt så
enkel, den är psykologiskt högst intressant och
bekräftar på sitt sätt Rundquists sällsynta
kvaliteter i det avseendet. Den gamla
romanpsykologins helgjutna Person är ju ett ”absolut
element”, en mekanistisk fiktion som är ohållbar
inför ett modernare, fältteoretiskt sätt att se.
Rundquists människokunskap imponerar inte
minst därför, att den aldrig tar en
generalisering till utgångspunkt utan startar från vad
som sker i fältet. Preciserar vi saken så, ligger
(å andra sidan) bristen snarast i att
regelbundenheterna inte alltid blir ”översummativa”.
Minst gäller detta den suggestiva men inte
centrala teckningen av Lolas sextonåriga dotter,
desto mer Mikael och — fast inte i samma
grad — Lola.
Detta vore inte någon allvarlig invändning
om Rundquist hade nöjt sig med att låta sin
bok vara den oerhört styva case study som den
ogensägligen är. Men han tycks ha syftat vidare.
Att döma inte bara av förlagsnotisen utan
också av vissa enskildheter i romanen, ska
analysen gälla ”den ensamma och rotlösa
nutidsmänniskans” livsåskådningsdilemma (vilket
också den kanske inte helt överlagda titeln —
inledningsorden i ”Moby Dick” ■— genom sitt
referensbruk i Lolas inre monolog tyder på).
Nog för att konflikterna är allmänmänskliga,
alltför-allmänmänskliga, men de är inte
representativa i den mening som något oklart måste
ha föresvävat Rundquist. Hela den s. k.
moderna människan är j u en utpräglat idealtypisk
Person, en företeelse som är rakt motsatt
Rundquists psykologiska praktik och som i varje
fall kunde ha fått mening här endast i form av
ett ”hisnande igenkännande” av helt
individualiserade främlingar — eller möjligen via ett
starkt intellektuellt komplement. Men
Rundquists konst är av annat slag, och det förefaller
som om han alldeles i onödan skulle ha gett
sin egenart ett drag av begränsning. Som
motivrealisation är hans roman inte, och skulle
kanske inte ha kunnat bli, slutgiltig.
Men det sist sagda får inte undanskymma
faktum, att ”Kalla mig Ismael!” är en mycket
märklig bok och att Per E. Rundquist tydligare
än någonsin har dokumenterat sig som en av
våra viktiga författare. Bengt Holmqvist
FINSTÄMDA NOVELLER
Arvid Brenner: Hägringen. Noveller.
Tiden 1950. 7: 50.
Arvid Brenner har i sin sordinerade
novellistik utbildat sig till en allt lyhördare, allt
finkänsligare specialist på de smärtsamma
konfrontationerna, kollisionerna mellan olika
miljöer, olika livsstilar, olika människosorter.
Det är ett stående tema i hans alstring, men
han har avvunnit det nya nyanser och
variationer, låtit det bryta sig i alltmer skiftande
aspekter. Undantagsvis kan han alltjämt skriva
något oväsentligt som ”Främlingen”. I en enda,
flyktigt tecknad situation återspeglas där
brytningen mellan en kvinna, som inte längre är
ung, därtill svartsjuk och uppfylld av
äganderättskänslor, och en yngre man, om vilken
läsaren inte får veta stort mer än det som kvinnan
i sin besvikelse beskyller honom för. Den
psykologiska motiveringen är otillräcklig också i
”Här på vår ö”. I den snäva och hårda värld,
där självhävdelsen till varje pris står på
dagorderna, har Moster Maja hänvisats till att
spela clownens roll; hon har en gång förnekat
och dolt sin egen styrka och därigenom drivit
sin man till självmord. Vis av skadan förmår
hon långt senare att rädda en ung människa,
en av de försynta och försvarslösa, ur den
trollvärld som skapats av alla de säkra, dugliga och
präktiga; därmed får hon också kraft att kasta
sin egen pajasmask. Ja, detta läser vi om, men
de inre processerna blir bara refererade, inte
blottlagda eller gestaltade. Här tillkommer en
annan svaghet, som jag uppriktigt tror, att
denne sällsynt ömsinte författare behöver
varnas för, dragningen mot det mjäkiga,
tendensen att göra överkänsligheten till ett egenvärde.
Det är inte säkert, att blödighet är detsamma
som känslodjup, att friskhet och enkel
livsglädje är liktydiga med hänsynslöshet och
glupskt begär att hugga för sig av livets goda,
och den som uppfattar exempelvis fiske som en
avskyvärd grymhet har bestämt kommit i
farligt grannskap till det i dålig mening feminina.
Nu ska det genast tilläggas, att det är en
kvinnlig diktfigur som ger uttryck åt dylika
618
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
