Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
stämningar, men jag misstänker författaren
för att befinna sig i hemligt samförstånd med
denna.
De sju övriga novellerna står i annan klass,
en mycket hög, och där kan jag vara med
på noterna. Inledningsnovellen ger, om man
så vill, ett helt livsprogram med tydlig
av-gränsning åt två håll. Där ställs mot varandra
en svart livsstil och en vit: den religiositet som
frossar i syndaförkrosselse och död och den
rätlinjiga, flacka rationalism, som envetet
håller sig till det skarpa och nyktra dagsljuset.
Båda bärs som en rustning och smakar
fanatism, medan det unga paret i berättelsen sökt
sig till det liv som växer och blommar fritt
i det fördolda och outsagda, som står öppet
för alla möjligheter, som omhuldas med
omsorg och ömhet likt en ömtålig planta och som
är varje morgon grönt. Mannen, som försökt
kämpa sig loss från den svarta världen
varifrån han stammar hemfaller slutligen åter
under dess fördömelse, medan kvinnan söker
räddning hos den vita, som dock är att
föredraga. I referat låter det schematiskt men sj älva
berättelsen är mjuk, fin och levande som en
fågelunge, given med varsamma psykologiska
valörer, i vardagliga och lättfattliga symboler.
Den sista novellen, ”Hägringen”, som givit hela
samlingen dess namn, är kanske en smula oklar,
men dess slutackord förefaller mig utsäga något
som för författaren blivit väsentligt, insikten
om den inre dröm- och minnesvärldens
egenskap av hägring och dröm, hur omistlig den
än må förnimmas, och om den andra
människans, reskamratens verklighet. Den skillnad i
våglängder, som nästan alltid förefinns mellan
två människor, även om de är hårt bundna vid
varandra, ja kanske just då, har accepterats i
sj älvrannsakans och resignationens tecken; det
är trots allt en vinning, ett stycke befrielse, i
vilken boken tycks mynna ut.
Disharmonierna, dissonanserna behåller sista
ordet i de återstående novellerna, någon gång
under ett nödtorftigt bevarat sken. ”Inte för
nöjes skull” handlar om en kvinna, som på de
tre fosterbarnen och i sin kärlekslösa
pliktinställning till dem, hämnas sitt eget
livsneder-lag, sina sociala mindervärdeskänslor och
bitterheten mot mannen, som inte kunnat göra
henne till mor. ”Sankt Sebastian” är en fin,
skarpsynt studie över psyken hos en
självplågare och masochist, som genom uppfostran
berövats varje förmåga av sund självhävdelse
och utlevelse av sina aggressioner, och som
förblir bunden vid sina plågoandar långt efter det
han sluppit ifrån dem. En av dessa är en simpel
och godmodig bracka, som glömt bort
alltsammans, den andra, en kvinna, en av den
grävande negativitetens företrädare, en av dem
som kräver livet i present av andra — såsom
det heter med en kort, definitivt fastnaglande
karakteristik av en hel människosort. Men även
plågan, sorgen och olyckan under plågandet
har denne ovanlige människokännare på känn.
Novellen i fråga är alldeles extra styv och
genomskådande. ”Nu är det höst”, där jag
undrar om författaren inte har roat sig med
att uppträda i kvinnoskepnad, handlar om en
människa som till sist slagit rot i ny vardag,
ny trygghet och som slutligen med framgång
värjer sig mot vad samvetet viskar om svek,
svek mot dem som i oförtröttad politisk kamp
avsvurit sig hem och varaktig stad, avsvurit sig
allt som är näraliggande, blommande liv och
fortsätter på de hårt linjerade vägar, som över
människors lycka och liv leder mot drömda
paradis i fjärran. ”På ofri grund” är den till
parismiljö förlagda berättelsen om två som sökt
sig till varandra men som går var sin väg utan
rancuner, bara med en vemodig känsla av egen
otillräcklighet, egen oförmåga att överbrygga
klyftorna. Att Arvid Brenner också har humor,
framgår av ”Fridens kväll”, där den om sin
egen finkänslighet och själfullhet alltför
medvetna fru Rakel — en nära släkting till fru
Metander i ”Vintervägen” — firar julafton hos
sin fosterdotter som är ingift i en hygglig
arbetarfamilj. Konfrontationen mellan
borgarfrun, som till både kropp och själ är klädd i
sammet, och hennes föreställningar om värdig
julstämning samt den otvungna, folkliga
livsglädjen har blivit något högst dråpligt; den är
återgiven med en stillsam malice, en spydig
träffsäkerhet som är högst välgörande och som
ger en särskild accent åt den melankoliska
grundtonen i denna fint genomarbetade, mj ukt
artikulerade novellsamling av en färdig,
alltigenom mogen författare.
Holger Ahlenius
SEX ÅR
Björn-Erik Höijer: Martin går i gräset.
Tiden 1950. 10:50.
Björn-Erik Höijers nya bok är en
barnskildring med tydliga drag av självbiografi.
Man kan tycka att vår moderna litteratur är
synnerligen välförsedd med sådana, men när
619
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
