Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
man läst ”Martin går i gräset” är man glad att
inte överflödet hindrat den från att bli till.
Romanen tilldrar sig av allt att döma i
Malmberget och utspelas under några
sommardagar 1913, när Martin fyllde sex år och fick
veta att han skulle börja skolan till hösten. Med
ens byter hans tillvaro gestalt, det kommande
stora tvånget kastar sin skugga över lekarna
och varje kväll betyder en dag mindre som fri.
Martins liv förmörkas ytterligare när några
kamrater en dag tjänstvilligt meddelar att det
inte är storken som kommer med de små
barnen och tillsammans ökar dessa två stora
bekymmer den börda av obestämd skuld, som
plågar honom i hans modstulna stunder och
som framför allt förkroppsligas i åskan, den
skräckinjagande ”Oskarsson”, som då och då
mullrar över de lappländska gruvbergen.
Handlingen i övrigt är synnerligen sparsam:
Martins far reser på en fisketur, han själv gör
en olovlig utflykt till en badtjärn och råkar en
annan gång mitt upp i en sprängning, en
familjesorg drabbar huset — det är nästan allt.
Och detta och liknande har många gånger förut
berättats i både goda och dåliga böcker. Ändå
är Höijers roman ett originellt verk, präglat
av sin upphovsman och olik alla de andra.
Delvis beror detta kanske på den speciella
miljön. Sällan har Höijer fått sin värld att leva
så som här. Martins räjong består mest av en
backsluttning ovanför gruvorna, med en
handfull baracker, en skola och en bastu utslängda
i malmhyllan, men i hans omgivning ingår
åtskilliga ovanliga människor, som drivits ihop
i det lite luggslitna malmgrävarlägret mitt
ibland skogar och myrar och som inte blir
mindre märkliga av att ses med barnaögon.
Två personer dominerar dock skildringen,
Martins far och mor. Framför allt är det
porträttet av fadern, den stränge, vänlige,
arbetsamme och lite trötte skolläraren Matthias, en
fiskare och en planterare i karg j ord, som
stannar i minnet och Martins förhållande till
honom är ett av bokens viktigaste teman: det
skakas både när fadern fäller domen om
skolgång och när Martin får höra den uppskakande
historien om släktets fortplantning, men
inslaget av beroende och av varm och trygg
samhörighetskänsla sitter dock ändå kvar, så länge
det nu kan vara. Även bilden av modern, den
milda och överansträngda är både känsligt och
levande.
Martin själv får man däremot mindre grepp
om i denna bok, som väl är den första i en
serie. Här är han ännu ett barn som andra,
620
fast rätt mycket känsligare och mera utanför
än de flesta. Höijer har också varit mycket
återhållsam i sin berättelse, den är ingalunda
någon skräck- eller ångestskildring och de nya
ting i Martins liv som för honom ter sig så
viktiga, märks bara ibland, fast de finns med
under hela tiden. Från andra liknande böcker
skiljer sig ”Martin går i gräset” också
därigenom att den inte direkt skildrar någon
utveckling, utan tagit upp ett knippe episoder
från en mycket kort tidrymd. I dessa stora
närbilder, skenbart enkla och konstlöst
hopfogade kommer också Höijer barnens verklighet
mycket tätt in på livet. Det allra finaste i boken
är kanske kvällen i hemmet när fadern är
borta, Martins lilla skymningsstund av
hemligt samförstånd med modern och hans
ensamma betraktelser i den mörknande salen med
finmöbler och prydnadssaker. Med stor ömhet
och med den svagaste ironi har Höijer fått
fram den barnsliga blandningen av vördnad
och nyfikenhet inför dyrgriparna i denna
familjelivets helgedom, vilka kanske inte alla
hållit måttet inför den vuxnes tillbakablick.
Någon gång kan det farliga förnamnet och
ett eller annat stilgrepp kanske leda tankarna
till den tre år äldre Martin i ”Nässlorna
blomma”, men det är undantag utan större
betydelse. Den lätta och klara prosan tyder
också på att islossningen i ”Tretti silverpengar”
och novellerna fortskridit lyckosamt. ”Martin
går i gräset” är en fräsch och vacker bok och
man väntar mycket av dess fortsättning.
Åke Runnquist
OTIDSENLIG DEBUTANT
Mats Fahlén: En fauns eftermiddag.
Wahlström & Widstrand 1950. 10: —.
”Berättaren tvekar”, står det på ett ställe i
Mats Fahléns roman. ”Verkar inte situationen
alltför upplagd? Är inte arrangemanget alltför
tydligt?” Läsaren känner ingen lust att avbryta
sig för en diskussion om den saken, men han
känner kanske en liten olust över själva inviten.
Tendensen till kokett pratsamhet hör till det
mindre lyckade i den långtifrån ordinära
debutbok, som något missvisande har döpts till
”En fauns eftermiddag”.
Annars råder det nog inget tvivel om att
Fahléns situationer är arrangerade. Men det
stör knappast, eftersom arrangemanget är gjort
med behag och författaren inte falskeligen bär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
