Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
i England av normandernas invasion är
emellertid nu — hos t. ex. Scott eller Kipling —
att först i och med denna fusion av saxiskt,
franskt och nordiskt kom det England till, som
vi älskar, och de ”goda” personerna i historiska
romaner från denna epok förlorar sig också
gärna i profetior om ett England som ingen på
deras tid ännu har sett men som det är en
moralisk plikt att arbeta fram. Inställningen har
det felet att den är mycket svår att tillämpa
på någon aktuell, ännu olöst problemställning.
Hope Muntz anlägger i stället en samtida
syn på Haralds och Vilhelms krig, åtminstone
i så måtto att den inte föregriper kunskaper
från senare århundraden. Sympatierna ligger
hos Harald, men man kan gott sätta sig in i
Vilhelms ståndpunkt också. Både läsaren och
personerna själva har en stark känsla av att
bevittna en process där individuella mål och
föresatser betyder ganska litet. En människa
kan handla väl eller illa, men om resultatet på
lång sikt blir gott eller ont, det har hon inte
mycket makt över. Den diffusa och episodrika
handlingen har en svagt skymtande kärna i
förbannelsen som låder vid den wessexska
kungaringen, och som till slut blir Haralds
olycka trots all hans tapperhet, klokhet och
ädelmod. Han har sin släkts skuld att försona,
hurdan han än själv är. Men det temat blir
bara antytt, det dominerar inte.
Hope Muntz arbetar med en korthuggen,
långsam stil hon lärt sig i isländska sagor och
medeltida legender. Den passar som en handske
till hennes uppfattning av ämnet. Den gör 1066
upplevbart för oss på ett helt annat sätt än
1800-talets romantiseringar och sätter
händelseförloppet samtidigt på sin fjärran arkaiska
plats. En engelsman som läser den måste få
sin vision av sitt lands historia i väsentliga
avseenden och för alltid förändrad.
Robert Graves’ historiska romaner, som
han försörjer sig med för att ha råd att skriva
dikt dessemellan, brukar sällan göra de epoker
de beskriver mera begripliga än förut för
läsaren, snarare ännu mer intrasslade i mystiska
dimmor. Även sedan han supplerat en nyckel
till sin speciella historiesyn i ”The White
Goddess”, en kufisk kvasivetenskaplig
avhandling om den ursprungliga
modergudinnereli-gion som kristendom och vetenskap gjort sitt
bästa för att försöka utrota från västerlandet
(enligt Graves, alltså), är han ändå inte lätt
att följ a i alla sina arabesker. Det är nog inte
riktigt meningen heller — Graves bleve djupt
besviken om han inte vore en missförstådd och
enslig person i den nuvarande kulturvärlden.
Hans sista bok handlar för omväxlings skull
inte om forntiden utan om framtiden. ”Kärlek
på Nya Kreta” utspelas i ett samhälle några
tusen år efter vår tid, som frivilligt gått tillbaka
till kulturförhållandena från före trojanska
kriget för att uppnå stabilitet och lycka. Det
har de också gjort, och man bör inte föregripa
Graves’ roliga skildring av detta idealtillstånd
med några antydningar. Men den Stora
Gudinnan, grym och barmhärtig i en blandning som
skulle komma håren att resa sig på Hedenii
logiska huvud, finner att de i själva verket har
det alltför bra och skickar till dem en man ur
vår tid för att så ut oro och olycka och bryta
ut dem ur detta paradis, där det varken finns
gott eller ont, bara det normala. Och det är i
längden inte nog för att tillfredsställa en
mänsklig varelse, det har gudinnan antagligen
rätt i.
De som känner Graves’ tidigare böcker vet
att de har den egenheten att ingen av
personerna är sympatisk. Berättaren är vanligen en
beskedlig man av eunucktyp, hjälten är heroisk
men vinner aldrig riktigt vårt hjärta, och
hjältinnan fascinerar alla i boken men inte oss.
”Kärlek på Nya Kreta” är en angenäm
överraskning såtillvida att författaren har veknat
något och tillåtit åtminstone några personer en
viss charm. Inte ens berättaren är fullt så velig
och ledsam som han brukar vara. Den del av
Graves’ jag, som missade sin kallelse när han
inte blev professor i jämförande
religionshistoria, dyker dock tyvärr upp i bokens
klimax och åstadkommer ett antal absolut oläsliga
sidor med regianvisningar till ett utdraget
ritualmord, som läsaren varnas att hoppa över
om han någonsin vill komma fram till slutet.
Det är dess mer synd, som boken eljes är både
spirituell och full av gott humör, bitvis också
spännande, och som historisk roman har den
fördelen att röra sig på verkligt jungfrulig
mark. Kerstin Anér
-DEN INRE EMIGRA-
TIONEN”
Waldemar Augustiny : Den blå blomman.
Med efterskrift av Max Tau. Gebers
1950. 9:—.
I den tyska efterkrigslitteraturen har sådana
namn som Kreuder, Kasack, Hans Henny
Jahnn, Wolfgang Borchert tilldragit sig intresse
622
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
